Kostymerna till Così fan tutte tar form på Drottningholms slottsteater
Britt-Louise Jörnlöv och Lena Dahlström i kostymateljén på Drottningholms slottsteater. Foto: Susanne W Lamm


Inför Drottningholmsteaterns uppsättning av Mozarts opera Così fan tutte står skräddarteamet mitt i uppgiften att förvandla en tyghög till vackra, funktionella kostymer. En skräddares vardag handlar om problemlösning och kreativitet.

Samarbetet mellan Mozart och Lorenzo Da Ponte ledde till tre populära operor: Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte. Under tre år sätter Drottningholms slottsteater upp hela trilogin. De två första har redan nått framgångar i Sverige och Frankrike, medan den tredje har premiär först den 5 augusti.

Produktionen är ett samarbete med det franska konstnärsteamet Marc Minkowski, dirigent, regissör Ivan Alexandre och Antoine Fontaine som står för scenografi och kostym.

I teaterns kostymateljé är Lena Dahlström och hennes kollega Britt-Louise Jörnlöv i full gång med att sy upp kostymerna till Così fan tutte. På arbetsbänken ligger några A3-ark med skisser på olika rollfigurer.

Antoine Fontaines teckning av Don Alfonso. Foto: Susanne W Lamm

– Vi fick lite inspirationsbilder här. Han är ju konstnär, så han tecknar väldigt vackert, säger Dahlström.

Det är Antoine Fontaine hon syftar på, som ritat kostymerna till föreställningen. För närvarande är han i Paris, där Don Giovanni gästspelat i fyra dagar på Opéra Royal i Versailles.

I Drottningholms tolkning är det en och samma rollfigur som återkommer i de tre Da Ponte-operorna. De berättar historien om ”en karaktär som är både mystisk och välbekant, farlig och vänskaplig, avskyvärd och älskvärd”, skriver de på sin hemsida. ”En outtröttlig libertin som kallas Cherubino i sin ungdom, Don Giovanni i vuxen ålder och slutligen Don Alfonso på äldre dagar.”

– Meningen är att han ska ha samma tyg genomgående, men blir äldre och äldre i varje produktion. I år ska se ännu risigare ut än vad han gjorde förra året, säger Dahlström.

Mozarts Don Giovanni på Drottningholmsteatern, augusti 2016. Från vänster till höger: Marie-Adeline Henry, Jean-Sébastien Bou och Chiara Skerath. Foto: Mats Bäcker

För att få kläderna att se antingen gamla eller tidsenliga ut bearbetar de tygerna på olika sätt, så kallad patinering. Kanske smutsar ned dem, lägger stenar i fickorna, tvättar dem utan att stryka. Don Alfonsos kostym, som idag är i en nyrosa ton, kommer att sprayas med textilfärg så att den blir mörkare och ser lite smutsigare ut.

Många tyger är ointressanta på scen, säger Dahlström, de ser bara platta ut. Använder man ett tyg med lite gräng i, yta, blir det mer liv i det. Ofta sys kostymerna i möbeltyg.

Dahlström har jobbat på Drottningholm i 22 år. Innan dess har hon varit involverad med andra konstformer, som teater, filmproduktion och balett, både som anställd och som frilans.

Nu för tiden klipper Dahlström kostymerna på känn. Hon försöker att efterlikna originalmönstren från 1700-talet så mycket som möjligt.

Lena Dahlström med en provdocka iklädd halvfärdig soldatkostym. Foto: Susanne W Lamm

– Jag använder inga moderna mönster, det går inte. Man kan inte röra sig i dem.

1700-talsdräkten har speciella snitt och kräver ett helt annat klippsätt än moderna kostymer. En 1700-talsärm är till exempel svängd och inte rak. På så vis får man in rörelse mycket bättre, eftersom kläderna utgår från kroppen på ett helt annat sätt.

Det är de små detaljerna som gör skillnaden. Lite mer tyg här och lite mindre tyg där.

– Man utnyttjar snedderna. I och med att man använder sig av snedder går den in i ryggen och då blir det vackra ryggsiluetter. Under- och överarmarna är lika breda, och det här avståndet är kortare, vilket ger bättre rörelse.

Jobbar man med dansare är det ännu viktigare att kostymerna är rörliga. Dahlström visar en bild från i fjol då Drottningholm satte upp Rokokomaskineriet som var specialskriven för teaterns 250-årsjubileum.

– Det händer ju ingenting här uppe vid axlarna när han lyfter på armarna. Prova själv i den jackan du har. Det är väldigt obekvämt och ser inte så kul ut heller – hela jackan åker upp.

Pontus Sundset och Elisabeth Meyer i Rokokomaskineriet, Drottningholms Slottsteater, juni 2016. Foto: Mats Bäcker

Längst in i ateljén står en provdocka iförd kjol. Damernas kavaljerer ska komma tillbaka från kriget förklädda till dervischer. Kjolen behöver kunna hänga rakt ned, men ändå bli väldigt vid när personen som bär den snurrar runt.

– Sju meter är de i omkrets när den sprider ut sig. Vi var tvungna att sätta i kilar här, det går inte att sy annars, det blir svajigt då. Vi fick fundera en hel del innan vi gjorde den.

Det är så som tillskärarens vardag ser ut – problemlösning. Det är det som gör jobbet roligt, säger Dahlström. Det är en stor konst att komma så nära skissen som möjligt. Utöver det tekniska måste man veta vad de personer man jobbar med försöker att förmedla, vilket uttryck de vill ha.

– När man sitter där inne på premiären och tittar på allt man har gjort, så tänker man ”aha, vi har gjort allt det här”. Till att börja med är det bara tyg, säger Lena Dahlström.

Così fan tutte har premiär på Drottningholms slottsteater den 5 augusti 2017. I rollerna: Ana Maria Labin som Fiordiligi, Serena Malfi som Dorabella, Robert Gleadow som Guglielmo, Anicio Zorzi Giustiniani som Ferrando, Giulia Semenzato som Despina och Jean-Sébastien Bou som Don Alfonso.

Britt-Louise Jörnlöv vid symaskinen. Foto: Susanne W Lamm

  

Fakta

Così fan tutte

Mellan 1786 och 1790 komponerade Mozart tre operor för Wien, med libretto av Lorenzo Da Ponte från Venedig. De två första – Figaros bröllop och Don Giovanni – är bland Mozarts mest älskade scenverk. Den tredje, Così fan tutte har hamnat lite i skymundan.

Det sägs att Così baseras på en verklig historia som cirkulerade vid hovet i Wien, men mycket tyder på att det bara är en anekdot. Mozart skrev operan på beställning av kejsar Josef II, och slutförde den på två månader vintern 1789-90.

Operan hade urpremiär på Burghteater i Wien den 26 januari 1790, men efter fem föreställningar lades den ned på grund av kejsarens död. Efter sorgeperioden spelades stycket ytterligare fem gånger. Därefter försvann det ut den gamla Burgtheaters repertoar. Under 1800-talet ansågs texten alltför frivol och ovärdig Mozart. Det ledde till en rad bisarra ”räddningsförsök” som gick ut på att ändra handlingen eller till och med använda Mozarts musik till helt andra texter. Det skedde i Frankrike, där Henri Auguste Barbier och Albert Carré fogade musiken till Shakespeares Kärt besvär förgäves, och i Danmark där man den 19 december 1826 hade premiär på en version som kallades ”Flugten fra Klostret” till en helt ny text av Adam Oehlenschläger. Mot slutet av 1800-talet åstadkom Otto Devrienten mycket spelad version där Despina röjer vadet för systrarna som alltså spelar komedi och på så sätt straffar sina fästmän. Först på 1900-talet har man återvänt till originalet, och särskilt Richard Strauss gjorde en stor insats för att placera Così fan tutte på samma nivå som Mozarts övriga mästerverk.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 14 maj 1830 i översättning av Nils Erik Wilhelm af Wetterstedt under titeln ”Kärleken på prof” och den iscensattes åter med premiär den 17 februari 1940 med den italienska originaltexten, den 30 september 1964 med svensk text och den 18 december 1965.

Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 14 oktober 1995 och på Folkoperan med premiär den 21 september 2002. Sommaren 2014 spelade Skånska operan en version förlagd i modern tid, som en TV-show, på sin årliga sommarturné i skånska slottsmiljöer.

Källa: Utah Opera, Wikipedia