Naturens skönhet och storslagenhet kan avslöja sanningar för oss. När Thomas Kegler målar utomhus känner han vinden, ser hur löven rör sig och hör deras rasslande. Han observerar fåglar som glider fram genom luften långt borta i skyn eller lyssnar till deras sång i ett närliggande träd. Han ser ekorrarnas flit och hör symfonin av ekollon som faller till marken. Då och då ser han en hjortfamilj, eller känner till och med lukten av dem innan han ser dem. Han känner doften av jorden, skogen, vildblommorna och daggen.

I naturen lever sinnena upp, och det gör honom till en bättre målare, säger han.

– Måla vad du vet, och du kan dela med dig av det goda, förhoppningsvis mer passionerat, säger Thomas Kegler i sin vindsateljé i East Aurora, New York, en dag i mitten av augusti.

Han känner viskningar i varje komposition, i varje penseldrag, i varje färg han väljer att måla.

– Jag skulle vilja säga att jag har uppenbarelser, men det har jag inte. Det är verkligen subtila viskningar. Jag känner dem, men hör dem inte. De är så mjuka och tysta att jag vanligtvis inte blir medveten om dem förrän målningen är färdig, säger han.

Han går upp och målar klockan 4 om morgnarna, innan barnen vaknar. Morgonen innan intervjun till den här artikeln körde han till Letchworth State Park, även känd som ”österns Grand Canyon”. Han kom dit innan solen gick upp och skissade – en konturteckning, en valörskiss och en färgstudie i akvarell – som en förberedelse för en höstmålning. Fröet till målningen hade legat sovandes i fem år, och nu började det gro. Han avser att vara färdig med målningen när löven ändrar färg i höst.

När han kommer tillbaka med skisserna och målningen till ateljén känner han viskningarna komma tillbaka – de där subtila strömmarna som möjligen är upprymdhet och någon slags vägledning. Ofta när han kör genom landskapet, går genom en skog eller fiskar i en flod, fängslas han av en scen och ha säger till sig själv: ”Det där är en målning”. Han har hundratals snabbskisser som han sparar som referens till framtida målningar.

En del målare fastnar framför en vit duk och vet inte vad de ska måla, men Kegler lider av det motsatta, säger han.

– Jag har den här ständiga rösten som driver mig att fortsätta måla varje dag. Jag har idéer så det räcker i 20 livstider. Så mycket att måla, så lite tid. Jag älskar det; det stärker mig verkligen, säger han och skrattar.

En ödmjuk resa

Kegler blev internationellt erkänd för drygt tio år sedan. Han målar även porträtt, figurmåleri och stilleben men särskilt hans landskapsmåleri har en hög standard jämfört med samtida landskapsmåleri.

Han är självlärd, liksom konstnärerna i Hudson River-skolan på 1800-talet, som också lade ribban högt. Hans stil kan beskrivas som en perfekt avvägd balans mellan drömskan i tonalismen, som var en amerikansk landskapsstil i slutet av 1880-talet och några årtionden framåt, och Hudson River-skolans mer precisa, beskrivande målningar.

Han inspireras av amerikaner som George Inness (1825-1894), Frederic Erwin Church (1826-1900), Asher Brown Durand (1796-1886), Sanford Robinson Gifford (1823-1880) och John Frederick Kensett (1816-1872), och även Australiska målare i Heidelberg-skolan, exempelvis Frederick McCubbin (1855-1917) och ryska målare som Ilya Repin (1844-1930) paj Ivan Sjisjkin (1832-1898).

Museernas mästerverk av dessa konstnärer griper tag i dig. De kan utvecklas framför dig, väcka känslor och vara fängslande. Keglers målningar kan också väcka alla dessa känslor, men framför allt får de dig att andas med dem. De kallar mjukt på din uppmärksamhet. När du väl ger dem den utstrålar de en mild intimitet och börjar utvidga sig framför dig – det är mäktigt.

En skogsinteriör som ”Emery Maple, Ecclesiastes 9:10” (som är med I hans instruktionsvideo ”Painting en Plein Air: Resolving the Landscape”) eller solnedgången I ”Song of the Whippoorwill”, eller en vy som i den monumentala målningen ”Niagara, Psalms 84:11” (som för närvarande hänger i Castellani Art Museum vid Niagara Uinversity och är med i hans dokumentär ”Painting Niagara”) – de minner alla om John Keats berömda rader:

”All skönhet sanning är, all sanning skön,
och det är allt som vi på jorden vet.”

Mer specifikt är de ett eko av de bibelverser som ackompanjerar målningarnas titlar. Det är fritt fram för tolkningar, säger Kegler.

Kegler för helhjärtat vidare traditionen hos konstnärerna i Hudson River-skolan, vars avsikt var att göra den osynliga andliga ordning som skapade naturen synlig. I motsats till mycket av samtidskonsten, som till stor del handlar om att upphöja självet, riktade Hudson River-målarna uppmärksamheten uppåt, säger Kegler.

– De ville göra samhället bättre. Den filosofin fick genklang i mig och har gett mig en riktning. De rösterna har varit undertryckta så länge att jag, på något litet sätt, genom mina landskap, hoppas att jag är en del i att på nytt tända den gnistan, på den samtida realismens scen.

Tron är en integrerad del i vem han är och varför han målar, berättar han. Han ber ödmjukt om att få vara en kanal för det gudomliga.

– Jag vet inte hur väl jag inser det, men jag tycker ofta att min dag börjar med en bön när jag målar på duken.

För närvarande håller Kegler på med ett utkast till en coffee table-bok med 120 av hans målningar och 365 bibliska texter, tillägnad hans hustru Kimberly Kegler. Boken kommer att publiceras hösten 2019.

Växa med motgångar

Kegler föddes i West Seneca, New York, 1970. Han växte upp i en familj med åtta syskon – en del av dem har som han konstnärliga yrken. Föräldrarna ägde en jakt- och fiskebutik, G& R Tackle Co., som hade ett litet konstgalleri. Kegler minns att han började måla så snart han kunde hålla i en pensel. Han studerade grafisk design, lärde ut flugfiske i Alaska och blev certifierad konstlärare på gymnasienivå.

Han gjorde 5-10 målningar om året, men inte på den konstnärliga nivå han ville uppnå.

– Jag visste vad bra konst var, men jag kunde inte skapa den, minns Kegler.

Han bad sin första konstnärliga mentor utanför familjen, Thomas Aquintas Daly om råd, och fick utförlig feedback.

– Han höll inte tillbaka något, vilket jag uppskattar.

Det var inte förrän Kegler råkade ut för en olycka och nästan förlorade förmågan att hålla i penseln som han tog ett språng i karriären. Året var 2006 och Kegler skulle hjälpa en person att röja en väg när en motorsåg skar armen in till benet. Han opererades och fick en bestående nervskada. Än idag saknar han känsel i halva högra underarmen.

– Jag kan skaka hand, jag kan hålla i en pensel. Jag antar att det är det som räknas, säger han.

– Under min återhämtningsperiod sade jag till mig själv att jag skulle ta mig ur det här bättre på något sätt, och jag bestämde mig för att jag skulle fokusera på måleriet. Jag köpte en hel hög med konstböcker och läste dem i flera månader.

De flesta böckerna han läste skrev för runt hundra år sedan, exempelvis ”The Practice & Science of Drawing” av Harold Speed, ”The Artistic Anatomy of Trees” av Rex Vicat Cole och ”Carlson’s Guide to Landscape Painting” av John F Carlson.

Så föll det sig så att Kegler upptäckte Hudson River Fellowship (HRF), när han bläddrade i en konsttidning. Upprymd bestämde han sig för att ansöka, samma år som den kända konstnären, tillika grundaren av Grand Central Atelier i New York, Jacob Collins, etablerade HRF. ”Hudson River Fellowship kommer att bygga en ny amerikansk konströrelse som bygger på Hudson River-skolans målares konstnärliga, sociala och andliga värderingar,” hade Collins meddelat.

Keglers första ansökan avslogs. Det sporrade honom att slipa på sina färdigheter och måla mer utomhus. Han gick från att måla runt 10 målningar om året till mer än 50 om året.

Året därpå godkändes hans ansökan. Han var tacksam för möjligheten att bli en del av en konstnärsgemenskap som delade hans konstnärliga känslighet, som på nytt ville vörda landskapet. Collins blev, liksom Daly, Keglers mentor och en god och högt aktad vän.

– Hans arbetsmoral är som en laser. Hans energinivå och kamratskap var fantastiskt. Där fanns en känsla av respekt och hög förväntan, säger Kegler om Collins.

– Kärngruppen – Jacob Collins, Travis Schlat, Edward Minoff och Nick Hiltner – lade ribban högt. De var ute på fältet sju dagar i veckan, från soluppgång till solnedgång, de tog med sig lunchen till skogen, och som en laser, fokuserade… Jag gick ur den erfarenheten som ett vittne till vad som krävs för att bli det jag aspirerade till, säger han.

2012, när han varit med i HRF ett tag, föreslog Collins att han skulle leda workshops i samband med HRF. Sedan dess håller Kegler workshops varje år; han leder också workshops vid Grand Central Atelier och improviserade utomhuskurser.

När han ser tillbaka ser Kegler motorsågsolyckan som en av de bästa sakerna som någonsin hänt honom.

– Jag skulle aldrig ha varit den målare jag är nu, jag skulle ha stannat i samma nöjda, bekväma tillstånd annars. Det är med motgångar som du antingen dukar under eller växer. Med bekvämlighet kommer belåtenhet, med belåtenhet kommer apati, med apati kommer revolt. Men genom ödmjukhet kommer, förhoppningsvis, en längtan efter att bli bättre, inte nödvändigtvis bara för dig själv, men för mänskligheten i stort, säger han.

När han blir tillfrågad om sina mål i framtiden skrattar Kegler och säger att han inte längre är en ”list-person”. Med andra ord:

– Förut betydde lycka i slutänden en att göra-lista. Livet är lustigt. Nu gör jag lösa, mycket flexibla, generella listor. Jag har lärt mig att gud visar vägen för en. Det är mycket lättare om han styr ditt liv, har jag upptäckt. Och när jag underställer mig det så är jag lyckligare, livet är enklare och jag låter honom plantera inspirationens frön, säger Thomas Kegler.

Thomas Keglers målningar kommer att ställas ut på utställningen ”American Masters” på Salmagundi Club i New York 8-26 oktober 2018.

Milene Fernandez is on Instagram @milenejf