Hur är det möjligt att förmedla poesin, djupet, svetten och de själfulla livstolkningarna i den amerikanska konstnären Mario Andres Robertsons akvareller? Man måste se dem för att förstå; de är resultatet av oräkneliga ögonblick omvandlade till tunna lager av färg. Ett vackert ljus uppbyggt av laveringar och glaseringar vittnar om en kärlek för människor och platser, som han har gjort odödlig på bomullspapper.

Den kända amerikanska konstnären Andrew Wyeth (1917-2009) sade en gång: ”Ens konst går så långt och så djupt som ens kärlek går”. Detta påstående uppenbarar sig i Robinsons måleri.

Robinson målar människor och platser som han känner väl och sedan länge, och lyckas skildra olika skikt av egenskaper och känslor. Hans målningar är öppna historier om familjen, nära vänner och bekanta i hemmiljö. Han gör dessa genomsnittliga amerikaner extraordinära. I hans värld är de hjältar; för betraktaren är de främlingar. Och ändå lyckas Robinson förmedla deras mänsklighet på ett gripande sätt, tack vare en ärlighet och passion för det han gör.

Robinson föddes i Altus, Oklahoma, 1967. När han var 12 år flyttade familjen till New Jersey där han fortfarande bor. Efter high school var han i det militära i fyra år, och sedan fick han ett konststipendium på den prestigefulla skolan Pratt institute i Brooklyn, tack vare en lärare som såg hans talang. Han har försörjt sig på sin konst ända sedan han utexaminerades från Pratt.

Först blev han känd för sina otroligt detaljrika pastellmålningar. Senare lärde han sig måla med akvarell, vilket har varit hans främsta medium sedan år 2000. Han står så nära akvarellen som medium att även hans få oljemålningar tenderar att se ut som akvareller.

Idag är Robinson kanske den enda amerikanska akvarellkonstnären som har uppnått en nivå som går att jämföra med samtida oljekonstnärer som Jordan Sokol och Burton Silverman. Hans verk leder tillbaka till amerikanska konstnärer som Winslow Homer (1836-1910), Thomas Eakins (1844-1916), Edward Hopper (1882-1967) och Andrew Wyeth (1917-2009).

Robinsons estetik härrör från en tyst sensibilitet. Hans målningar kopplar ihop oss med vår samtid men även med ett rikt kulturarv, särskilt de tidigare generationerna av konstnärer. Av dem har han fått inspiration och tekniska insikter, och han citerar dem i sin bok, ”Lessons in Realistic Watercolor: A Contemporary Approach to Painting People and Places in the Classical Tradition” (Monacelli Press, 2016).

Stormen Sandy

– Jag målar längs hela kusten, berättar Robinson i sin lilla ateljé hemma i Point Pleasant, bara fem minuters gångväg från New Jerseys strandlinje.

Han visar en hög med akvarellmålningar på bordet.

– De är som kärlekshistorier hela bunten, säger han och pekar på en strandbod i en av målningarna.

– Att betrakta det temporära i något sånt här.

Strandboden förstördes i stormen Sandy för sex år sedan.

Större delen av september visas Robinsons akvareller på Bernarducci Gallery i Chelsea, Manhattans nav för samtidskonst. Fler av bilderna målade han i samband med Sandy 2012, andra föreställer specifika platser och människor – hustrun, mostern, pappan, en granne och en furir.

Han kände sig tvungen att måla ”Dagen före Sandy” eftersom det var ett speciellt ögonblick.

– Ljuset var så silvrigt och elektriskt på grund av stormen som närmade sig längs kusten. Så jag tog med mig min fru och gjorde några skisser dagen före Sandy. Hon var där ute iförd en kappa; vinden tog tag i hennes hår. Min familj tycker än idag att jag var galen, men vem visste att det skulle bli århundradets storm?

Hustrun evakuerades men Robinson tog inte stormvarningarna på allvar och bestämde sig för att stanna hemma. Han var strandsatt i lite över en vecka. Han minns de gyllene ögonblicken när grannarna hjälpte varandra i nöden. Han blir fortfarande orolig under stormsäsongen.

– Mitt arbete tog en annan vändning efter det eftersom jag såg min egen dödlighet på ett annat sätt. Den fick en annan resonans, berättar han.

När hans mormor, bonusmormor och svärmor alla dog inom ett års tid fick hans arbeten en annan närvaro. De tidigare arbetena hade en mer voyeuristisk känsla över sig.

– Jag har alltid varit mer av en historieberättare, som en reporter. Man kan gräva och röra vid marken och känna folks smärta och förstå berättelser, men när det är den egen historia, då slår den dig direkt. Vissa av målningarna var svåra att slutföra eftersom det blev för mycket. Jag blev mer medveten om tidens gång. Varje ögonblick kan betyda någonting. Vi är så lyckligt lottade som lever.

Från början var det inte tänkt att målningarna på Bernaducci skulle ställas ut. Han hade dem undangömda i flera år. Men en vacker dag, kanske som ett tecken på att såren hade läkts, kände Robinson att det var dags att visa dem.

Robinsons målningar skapas in situ, och de berättar historier. Två målningar av hans pappa i cowboyhatt är särskilt fängslande och påminner om Wyeth, särskilt kompositionen, och de dämpade tonerna som skapar en dyster stämning.

Målningen ”Cruiser” är lite gladare och inger en känsla av lätthet. Den föreställer Robinsons cykel som står lutad mot en strandbod framför havet. I en annan målning står en elegant, medelålders kvinna – hans moster klädd för begravning.

Det finns inget trendigt i Robinsons målningar, och det är det som är så tilltalande med dem – dess tidlöshet.