Har du någon gång kämpat för någonting, eller gärna velat ha någonting, men sedan inte brytt dig om det när du väl fått det? Eller har du haft en stark önskan efter något men sedan ångrat dig när du väl fått det? Jag har upplevt båda dessa scenarion. Ibland verkar saker vara så bra på avstånd; gräset är alltid grönare på andra sidan. Men jag har glömt att gräs bara är gräs. Jag tror att Hieronymus Bosch säger något liknande med sin målning ”Höskrindan”.

Den nederländska konstnären Hieronymus Bosch (1450-1516) var medlem i det religiösa brödraskapet ”Illustre Lieve Vrouwe Broederschap” som vördade jungfru Maria. Många av hans målningar skapades för brödraskapet och har religiösa teman, men ofta med ett underligt och till och med störande bildspråk.

Tolkning av ”Höskrindan”

Så vad är det som händer här? Från vänster till höger, triptykens första pannå föreställer en himmelsk scen och Edens lustgård. Gud visar sig högst upp i mitten, lugnt sittande i en ljus oval. Han ser ut att hålla i ett klot. Det verkar pågå ett krig i himlen, och änglarna kastar ut upprorsänglar som förvandlas till monster när de faller till jorden. Nedanför utspelar sig bibelscenen med Adam och Eva: de äter av den förbjudna frukten och kastas ut ur Edens lustgård.

Jag har alltid tyckt att historien med den förbjudna frukten av kunskap om gott och ont är intressent. Adam och Eva upplever ett jordiskt paradis tills de får kännedom om konflikt. Varför säger jag detta? Det är bara efter att Adam och Eva har lärt sig om ondska – som av naturen står i konflikt med godhet – som de kastas ut. Den förbjudna frukten ger dem kunskap om gott ”och” ont. Fram till denna punkt lever de i harmoni med den enda av dessa två aspekter som finns tillgänglig: det goda. Att lära sig om vad som naturligt står i konflikt med det goda är det som får dem att bli utkastade ur Edens lustgård. Det är det som befriar dem från evigt liv.

På mittenpannån avbildas mänsklighetens historia – en mänsklighet som redan har lärt sig om konflikter, och ofrånkomligen hamnar i konflikter. Jesus betraktar det hela från ett moln ovanför scenen.

Det är alla sorters människor som har samlats runt den enorma höstacken som ligger på en skrinda. Rika människor, fattiga människor, religiösa människor och våldsamma människor, läkare, musiker och så vidare. De dansar, firar och tillber höstacken. De kommer tågandes mot den och avser att klättra upp på toppen av höstacken och göra anspråk på den för sig själva. De skadar varandra när de försöker komma nära den. Höskrindan rullar över några som har kommit för nära. Alla dessa människor påverkas av höet; de lever i potentiell konflikt med varandra på grund av höet.

I förgrunden finns några grupper av människor som är befriade från konflikten, eftersom de lever vanliga liv och inte bryr sig om ifall de erhåller höet eller inte. En person är hos tandläkaren, en annan tvättar ett barn, en del arbetar för sitt dagliga bröd, andra är ute och går med sina barn.

Höet kan ses som en symbol för världslig tillfredsställelse och vinning, och det gör den här målningen relevant även i våra dagar. Vi strävar alla efter materiellt välstånd för att känna att vi har ett värde. Medan vi gör det skadar vi kanske våra medmänniskor. Vi glömmer att det bara är hö det handlar om.

Och se så stor höstacken är! Det räcker till alla. Är det möjligt för oss att ta del av höet utan att skada andra?

Längst till vänster på mittpannån ser man några demoner som leder dem som har en stark strävan till den högra pannån – helvetet. Dessa demoner ser ut som djur och monster: monster i huvor, ett monster som rider på en fisk, en morrande björn bland andra.

Bakgrunden i den högra pannån är röd och svart, full av rök och eld. Man kan se en demon hänga en figur uppe i mitten i bakgrunden. I bakgrunden till vänster ser mörka figurer ut att dränka ljusa figurer i det som verkar vara vatten eller en mörk vätska. I förgrunden bygger demoner ett torn som om de bygger ut helvetet. Kanske symboliserar tornet Babels torn, som var en kollektiv önskan för människor som ville nå himlen med materiella medel. Framför detta torn torteras människor på olika sätt.

Boschs kritik mot mänskligheten

Vi kan se på pannån som föreställer helvetet på flera olika sätt. Ur en vinkel kan man säga att vi har skapat vårt eget helvete här på jorden. Vi skapar en destruktiv miljö genom våra strävanden. Det som först verkar angenämt leder i slutänden till smärta.

Andra kanske säger att vi inte skapar en destruktiv miljö här på jorden. Istället har vi hamnat på villovägar och är på väg mot en eftervärld som är mycket värre. Vår intensiva jakt på materiellt välstånd leder oss till en värld där vi kommer att torteras och bli tvungna att betala för smärtan vi orsakat våra medmänniskor.

En säger att båda scenarierna stämmer: vi skadar oss själva här på jorden genom extrem strävan och kommer att behöva betala tillbaka det i ett liv efter detta.

Hur man än väljer att se på det så talar inte Bosch om för oss vad vi ska göra. Han ställer en diagnos men skriver inte ut något recept. Han kritiserar konflikt och antyder vad det underliggande problemet är, och visar på symptomen: när vi äts upp av begäret efter materiella ting skadar vi till slut oss själva och andra.

Men kanske är denna antydan allt vi behöver. Den tjänar som en varning så att vi håller våra begär i schack och tänker på andra före vi drar i halmstrået.

Konst har en otrolig förmåga att peka på det som inte kan ses så att vi frågar oss: vad betyder detta för mig oh för alla andra som ser det? Hur har det påverkat i det förgångna och hur kan det komma att påverka framtiden? Vad antyder det om den mänskliga erfarenheten? Detta är några av de frågor som jag vill utforska i min serie ”Vad traditionell konst erbjuder hjärtat”.

Eric Bess är en representativ konstnär som för närvarande studerar på avancerad nivå vid Institute for Doctoral Studies in the Visual Arts (IDSVA).