Gästabudet är en av Platons många tidlösa dialoger, där han låter samtalet vara ett filosofiskt verktyg, med Sokrates i spetsen. I denna dialog diskuterar Platon kärleken och betraktar den som en väg till något högre.

Liksom i många andra av Platons dialoger samlas här ett flertal människor för att söka sanningen. Ofta lyckas de närma sig den men behöver Sokrates hjälp för att på allvar förstå. I Gästabudet presenterar Aristofanes den berömda bilden av att människan är halv. Från början hade människan dubbelt av allt: fyra ben, fyra armar och så vidare. Dessa människor var högmodiga och satte sig upp mot gudarna. För att lösa detta problem lät gudarna dela på människan. Efter detta söker människan sin sanna hälft. Detta fungerar som en visuell bild av det som Sokrates sedan försöker lära ut: att kärlek är sökandet efter det ursprungliga.

Det är dock inte Sokrates som är dialogens egentliga ledstjärna, utan han hänvisar i en majoritet av sina tal till sin läromästare Diotima. Trots den stora påverkan hon har haft på Sokrates är Gästabudet den enda av Platons dialoger där hon omnämns. Liksom vi i dialogen möter den kända bilden av att människans naturliga tillstånd är det tvåsamma, träffar vi även på det som har kommit att benämnas platonsk kärlek. Diotima beskriver denna kärlek som att två människor snarare avlar idéer än barn och att detta är något ännu värdefullare, då idéerna i större omfattning är del av något odödligt.