Edith Södergran (1892–1923) har kanske mer än de flesta av våra författare drabbats av det olyckliga ödet att bli läst utan att bli läst. Direktiven från samtidens litteraturvetare och smakdomare har nämligen varit att inte läsa henne ”biografiskt–psykologiskt” – för det vore ju föråldrat – utan utifrån ”kontextuella, idéhistoriska och textanalytiska tolkningsmodeller”. Som gamar över ett skyddslöst djur – poeten står försvarslös; inte ens i graven tillåts kropp, minne och ord vara i fred. Impotensen är en befjädrad historia, den måste smycka sig, blåsa upp sig. Fransk symbolism, tysk expressionism, rysk futurism, metaspråk och fans moster slår doktorsavhandlingarna fast, och det poetiska faller platt till marken som ruttna äpplen en bit in i vintern. En långvarig tuberkulos, kronisk hosta, blod och slem – det spelar ingen roll. En diagnos, en patient, inte en röst, ett unikt tilltal, ett hemlighetsfullt och kanske något liderligt och högmodigt leende; röntgenbilderna på de angripna lungorna är allt den litteräre obducenten ser.

De två dikterna här publicerade tillhör de sista hon skrev – inom mindre än ett år är hon död. 31 år gammal. Finlandssvensk och vår.