”Och tack till Gud.” Vid två tillfällen under Nobelveckan avslutade årets Nobelpristagare i litteratur, Jon Fosse, sina tal med de orden. Många kritiker och tyckare har uppmärksammat hans tro och den mystiska idétradition inom katolicismen som Fosse tycks tillhöra. Men när han talar om Gud faller orden ofta för döva öron. Vårt protestantiska arv och vår sekulariserade samtid riskerar att tränga ut den tystnad och stillhet som Fosse företräder.

Med motivationen att han ”ger röst åt det osägbara” belönades Jon Fosse med årets Nobelpris i litteratur. För många läsare kan det osägbara säkerligen uppfattas som ett mystiskt ”bortom” – en värld som talar till oss från en annan dimension, men som i sig själv inte kan beskrivas, bara upplevas. Det kan tyckas vara ett fantasifoster om man är skeptiker, eller en upplevelse av någonting större än oss själva om man tolkar det med välvilja. Men Fosse talar till oss ur en helt annan tradition: katolsk mysticism.

Åren 2012–2013 konverterade Jon Fosse till katolicismen efter att tidigare ha varit medlem av den norska statskyrkan. I en konversation med Asle Toje, vice ordförande för den norska Nobelkommittén, berättar Toje för mig om Jon Fosse att ”liksom många norrmän lämnade han statskyrkan när den togs över av vänsteraktivister. Han gick sedan med i kväkarna, som är en mycket liten grupp i Norge, innan han anslöt sig till Norges intellektuella elit och blev katolik. Detta mottogs med ointresse av den norska allmänheten, förmodligen för att de flesta sekulära människor inte bryr sig om religion – annat än som ett föremål de kan piska sina fördomar mot. Skillnaderna mellan protestantism och katolicism framstår för många som olika skolor inom kvantfysik.”