Verner von Heidenstam (1859-1940) är ett gott exempel på vad det innebär att vara en offentlig person. Kärlek och hat kan skifta så fort att man inte förstod hur det gick till. Över en natt förtjänar du ingenting av det beröm och pris du fått i åratal utan ska med förakt och ris och ingenting annat mötas. Vänner vänder sig emot en – man är användbar i det ena eller andra syftet. Offentligheten, inte minst i sin massmediala skepnad, är ingen anständig plats. Att Heidenstam lär ha spelat med i cirkusen – av fåfänga, förmodligen – används för att urskulda och rättfärdiga själva cirkusen, men dessa ting har ju inte med varandra att göra – liksom den enskilde sadisten och masochisten må ha behov av varandra blir inte själva scenen mindre beklämmande för det. Heidenstam var inte ensam om att drabbas av detta öde, ungefär samtidigt gav man sig på Anders Zorn. Tidsandan vänder, den ideologiskt drivna flocken – läs kotteriet – får vittring och anfaller. Och bemöter du angriparna underlättar du bara avrättningsförsöken.

Emma Zorn berättar i ett brev om en diskussion som Heidenstam och Ellen Key hade om godhet. Fru Zorns sammanfattning är värd att citera: ”Jag älskar Heidenstams teorier, ty han framhåller att man i livets alla förhållanden bör söka skuggor och dagrar ej allt enformigt nivellerande som slutligen dock gör all världens ting formlösa och grå. Men klicken Key, [Richard] Bergh och konsortier ville ha alla så goda och fördomsfria att till slut ligger de alla och skvalpar som ostron i saltlake.”