Inga Ehrström (1909–1966) känner i princip ingen till. Och ändå är hon en av våra främsta författare. Ekonomin. Skärpan. Den brutala kylan, i kombination med en känslighet som får sägas närapå vara abnorm. Kanske är det därför hennes böcker, få men briljanta allihop, knappt går att hitta i dag. Ännu för tjugo år sedan kunde enstaka exemplar stå och damma i något antikvariat, sedan försvann såväl hennes böcker som de flesta antikvariaten. La Casita (1965) är den bäst skrivna bok jag har läst. Den är groteskt bra, och man får nog läsa den för att förstå vad jag menar med de orden. För ett antal decennier sedan lät jag min förläggare läsa den boken, som blev hennes sista, och han ville genast ge ut den i nyutgåva, men rättighetsinnehavarna sade nej. Åren går och snart är hennes texter fria att publiceras, och då kommer det att ske, vare sig de vill det eller ej. Hur sant får man skriva? Hur mycket kan man avslöja? Om sig själv, främst, och om sina närmaste? Det är svåra frågor, men ve den som tror att man har tillåtelse att tysta en annan människas ord, levande eller död. Inga Ehrström skriver sitt liv, hon blottlägger sin psykologi. En kuslig historia, i sin förening av medvetenhet och omedvetenhet. Omgivningen blir den som får betala priset, som den alltid får göra. Men allt sådant blir snart förflutet, ännu en förlorad verklighet, medan orden – de bärande orden, de skoningslösa orden – lever vidare.

Inga Ehrström ser på sitt paradoxala vis till att vi värdesätter vad som är oss givet.