1900-talet ter sig som en vilsen epok. Traditioner och konventioner ansågs föråldrade och kastades gärna överbord. Friheten gav möjligheter, men vad återstår utan ursprung och historia? Jennifer Johansson om hur vi kan gå framåt utan att förlora något.

Ett litterärt verk blir ofta till en personlig favorit när det lyckas sätta fingret på någonting som man redan visste men aldrig själv lyckades formulera i tal och tanke. När så en författare har lyckats med detta i ett av sina verk blir vi mer eller mindre omskakade, och hela världen (eller åtminstone en bit av den) framstår för ett ögonblick som förklarad. Sådana verk återkommer man gärna till och skälen kan variera. Till en början försöker man uppnå förståelse genom omläsningar, och man analyserar och analyserar tills man är nästan helt säker på att man lyckats greppa alltsammans. Därefter blir verket som en kär gammal vän som man återkommer till för att få uppleva lite trygghet. För när allt kommer omkring förblir världen lika svårbegriplig som tidigare, men i sina favoritverk finner man en liten oas.

För mig har dessa favoriter till stor del utgjorts av dikter författade av T.S. Eliot, den amerikanskbrittiske poeten som föddes 1888 och som kom att bli en av den modernistiska poesins portalfigurer. Tematiskt återkom han ständigt till hur människan tacklar den svåra uppgiften att leva i en värld där alla kopplingar till traditionen har klippts av, och där gemene mans förståelse för den klassiska konsten kommit att begränsas till att dansa till ragtimemusik som möjligen på något vagt vis är baserad på något av Shakespeares verk. I Eliots poesi finns det traditionella alltid närvarande som en kontrast till moderniteten, och inte minst som en påminnelse till läsaren om vad denne har gått miste om.