Viktor Rydberg (1828–1895) är journalisten som blev författare som blev religionshistoriker, historiker och filolog och som slutade framför allt som poet. Trots alla anklagelser sedan Strindbergs unga dagar om att vara en ”tidsenlig idealist” är Rydberg befriande fri. Kan man rent av hävda att endast en sann idealist är fri? Idealisten tappar aldrig fokus, förblir vid det mest verkliga; sanningen må ha det svårt bland människorna, men likväl finns den och ger allt sin rätta belysning. Inga sidoblickar, inga hänsynstaganden, ingen spekulation för egen och andras vinning. Den egna livskänslan, den moraliska kompassen, det estetiska ögat, själva överblicken vägleder Rydberg genom livet. Han skriver om fornnordiska myter och söker ge såväl gammelnordiska som djupt kristliga ideal nytt liv. Det nya imponerar inte; sympatierna ligger hos det hotade, det förbisedda, det bortslarvade. Lyhördheten har sitt dyra pris. Periodvis lider han av melankoli, eller kanske ska man säga depression. Längtan efter en mer oskuldsfull tid – i barndomen, den egna och människans gemensamma. Världen är bliven för stor för sitt eget bästa.

På en promenad med sin redaktör genom Slottsskogen i Göteborg får han plötsligt inspiration. Han skriver de elva stroferna på ett papper på redaktörens rygg. Dikten Tomten.