Hjalmar Söderberg (1861–1941) är lika lättsam som smärtsam att läsa. Sorgen tycks bottenlös, men det är så elegant, sparsmakat och koncentrerat skrivet att skickligheten och tonsäkerheten mildrar själva upplevelsen. Formen neutraliserar innehållet – distansen håller saken på avstånd. Samtidigt gör förtätningen, uteslutandet av allt onödigt prat, att berättandet och det tragiska skeendet kommer läsaren närmare inpå livet. Pälsen är utan tvekan en av den svenska litteraturens främsta noveller. In i minsta detalj har orden sin mening och leder läsaren till slutet. Det är en öppen fråga om det är en realistisk människosyn som Söderberg gestaltar, eller om den snarare är cynisk och mer rotad i psykologins domäner. Desillusionen är uppenbar, men kan man tala om realism, när desillusion och sorg är dess främsta uttryck? En realist accepterar rimligen verkligheten som den är, och gör han inte det blir gestaltningen snarare en anti-realism. Förväntningar som ställer till det, och som när de dessutom är ogrundade måste ses som rena hjärnspöken. Aldrig är detta så tydligt hos Söderberg som i hans förhållande till kvinnan. Hon är opålitlig, materiellt inriktad, krass och flyktig. ”Den allvarsamma leken” (1912) har kallats ”vår litteraturs enda betydande kärleksroman”, men är det överhuvudtaget en kärleksroman? Två existenser som möts, korsar varandras liv, lämnar spår, som somliga fastnar i, medan andra kvickt lämnar därhän.
Einar Askestad
[email protected]
