Char Chen hade en svår uppväxt och fick så småningom självmordstankar och depression. Hon led också av mycket smärtor i kroppen. Hon studerade vid universitetet och fick familj, men livet var en börda. För 20 år sedan började hon med en meditationsmetod som fick allt att vända. Här berättar hon sin historia.

Medan jag stod och stirrade på järnvägsspåret kunde jag höra ljudet från tåget och känna hur det vibrerade. En röst ekade i mitt huvud: "Bara ett steg och smärtan och alla problem kommer att försvinna en gång för alla."

Det kan man inte ana idag, men det här var en av alla oräkneliga självmordstankar som jag har upplevt under livet. Den här berättelsen handlar om varför jag ville ta mitt liv och hur jag fick det tillbaka.

Livet var en börda inte en gåva

Jag växte upp i södra Kina, i en fattig familj som fungerade dåligt. Så småningom fick jag möjlighet att studera och läste Informationsvetenskap & Teknologi vid universitetet i Nanjing i tio år. Jag flyttade till Kanada med min familj 1999 och gick en doktorandutbildning vid universitetet i Alberta. Nu har jag ett lyckligt liv i Edmonton, men vägen hit var full av smärta och prövningar.

Som barn var mitt liv präglat av svårigheter och ett djupt lidande. Jag var svag och alltid sjuk. Mina föräldrar kunde inte sköta om mig så de lämnade mig hos mina morföräldrar i ett fattigt område på landet i Kina. När jag var fem år var det nära att jag dog i difteri eftersom jag inte fick medicin.

När jag skulle börja i skolan flyttade jag tillbaka till mina föräldrar, men jag kände mig fortfarande bortstött och främmande för dem. Den känslan var starkast mot min pappa. Han var en obstinat och våldsam man som missbrukade både cigaretter och alkohol. Hans vredesutbrott och misshandel både verbalt och fysiskt blev en del av vardagen.

Min mamma var snäll, men tystlåten. Hon utstod inte bara misshandel från min pappa utan mobbades också ofta av våra grannar. När de hade gift sig slutade mamma sitt jobb som lärare i sin hemstad Yiyang och flyttade med pappa till Linxiang där han arbetade. På grund av detta förlorade hon sin stadsregistrering. Det var förödande, eftersom under kommunistsystemet var barnen tvungna att registreras på mamman för att få gå i skolan. Att mamma förlorade sin stadsregistrering innebar att vi inte skulle få gå i skolan. Men det fanns en möjlighet; om mamman gick bort skulle barnen kunna registreras i skolan i pappans namn istället.

Den här byråkratiska detaljen, ett symptom av Kinas ineffektiva kommunistsystem, skulle för alltid förändra mitt liv. Mamma oroade sig så mycket för att hennes barn inte fick gå i skolan att hon bestämde sig för att ta sitt liv och lämna efter sig fyra barn i åldrarna två, tre, åtta och tretton. Jag kommer aldrig någonsin att glömma synen av henne hängande från en bjälke medan mina småsyskon grät vid hennes fötter. Hennes död skulle lämna en djup skugga i mitt sinne och en orubblig smärta i mitt hjärta.

Efter min mammas död var det jag, som äldsta barnet, som fick bära nästan allt föräldraansvar och ta hand om mina tre syskon och pappa. För att hjälpa pappa att försörja familjen var jag tvungen att hjälpa honom att få en extra inkomst genom att föda upp grisar till kött. Varenda en i vår lilla by kände till mig och min familj. Gradvis började jag utveckla en stark och defensiv karaktär för att skärma av medlidandet, ringaktningen och likgiltigheten i andras ögon.

När jag blev äldre började jag bemöta pappas våldsamhet med tystnad. Jag minns en sommarnatt när jag hade träffat kompisar och kom hem lite senare än vanligt. Till min förvåning hade jag blivit utelåst. Det spelade ingen roll hur mycket jag bad, han ville inte öppna dörren. Jag visste att han skulle straffa mig om jag gick tillbaka för att sova hos mina kompisar. Så jag lånade en bok och började läsa i det dunkla gatljuset. På morgonen slog han mig brutalt med sitt läderskärp. Blodet rann nerför mina ben men jag sa inte ett ord, trots att jag var ledsen och att det gjorde ont. Det var första gången jag tänkte på självmord. Jag ville följa min mamma och jag var avundsjuk på hennes befrielse från det här fasansfulla livet.

Trots kampen var jag flitig i skolan och fick bra betyg. När jag var sexton år blev jag antagen till ett universitet i Changsha, huvudstaden i provinsen Hunan. Jag var den enda i skolan som kvalificerade mig det året. Omgiven av nya idéer och vänner borde jag ha varit glad, men när natten kom fortsatte min mammas död att plåga mig.

Fast jag var ung började jag få reumatism. Jag vaknade ofta mitt i natten av smärtan i mina deformerade leder. Den här smärtan i kroppen och plågan i mitt sinne gjorde att jag översköljdes av depression och desperation.

Efter min examen fick jag jobb på ett universitet. Jag gifte mig och fick ett barn. Men livets bördor kändes fortfarande tunga eftersom jag behövde sörja för mina syskons högskolestudier och smärtan i kroppen fortsatte att växa. Jag kunde knappt lägga mig ner eller sätta mig upp utan hjälp. Den moderna medicinen kunde inte hitta orsaken till sjukdomen och läkarna stämplade det som obotlig icke-cancer. Jag provade olika andra läkemetoder; från västerländsk medicin till kinesisk medicin, till qigong-övning. All medicinering gjorde mig väldigt tunn och jag fick en gulaktig ton i ansiktet, men det gjorde inget för att förbättra mitt tillstånd. Jag var bara ett tjugotal år, men såg ut som en gammal kvinna.

På grund av min intensiva ledvärk och okända sjukdomar låg jag ofta till sängs. Jag led och bad om att få dö, medan min man och son var tvungna att sköta om mig natt som dag. Jag var full av ilska och tyckte att jag fått ett orättvist öde. I förtvivlan försökte jag ta mitt liv ett otal gånger, genom att hoppa i floden eller att lägga mig på järnvägen. En gång kom en snäll bonde och hindrade mig när jag försökte hoppa i vattnet. Andra gånger tappade jag modet att genomföra mina självmordsplaner när jag tänkte på min son och vilket liv han skulle få om jag övergav honom. Jag visste hur det var att förlora en förälder i självmord, och det ville jag inte göra mot honom.

En tillfällighet

Nyårsdagen 1996 är en dag som jag aldrig kommer att glömma. Det känns som att det var början på min andra chans i livet. Den dagen fick jag en bok som heter "Zhuan Falun" av en kollega. Boken beskrev principerna för en meditationsmetod som heter Falun Gong. Den tilltalade mig verkligen. Den berättade om tanken om självkultivering, en gammal kinesisk metod för att förfina och förbättra kropp och sinne. Jag läste ut boken på en dag och för första gången hade jag en känsla av hopp och optimism.

Kultivering var ingen obekant term för mig, eftersom det är djupt rotat i traditionell, kinesisk kultur, som är influerad av buddism, daoism och konfucianism. När jag bodde hos mina morföräldrar fick jag höra så många legender om andliga idéer och det övernaturliga. Jag hade alltid varit nyfiken på sådana saker och nu fick jag möjligheten att utforska en ny värld. Det var ett nytt sätt att ta sig an livet och en chans att släppa det förflutna.

Jag gick till min kollega och bad honom lära mig Falun Gongs övningar. När jag följde rörelserna första gången kunde jag känna energin runt mina händer och värmen som steg upp från magen. Jag fortsatte att läsa boken och att göra övningarna varje dag.

Jag hade hört att många människor hade upplevt avsevärda förbättringar av hälsan efter att ha börjat med Falun Gong, men jag hade inga förväntningar själv eftersom jag hade blivit besviken av andra metoder så många gånger. Men allteftersom jag fortsatte utövandet försvann smärtan i kroppen omedvetet. Den konstanta kylan jag brukade känna ersattes av en varm känsla. Jag kände mig full av energi igen och började värdesätta mitt liv och min kropp. Men jag önskade att jag hade fått chans att läsa boken tidigare. Det kändes som en återkoppling till mitt sanna jag, och mitt ursprung. Falun Gongs principer sanning, medkänsla och tålamod förde mig tillbaka till den traditionella, kinesiska kulturens rötter.

Nu, över 20 år senare känner jag mig som en annan människa. Jag har en god hälsa och är optimistisk och jag har blivit en bättre människa genom kultiveringen. Förut hade jag ett väldigt dåligt humör på grund av sjukdomarna och mitt trauma som plågade mig. Det var svårt att komma överens med folk och det blev ofta konflikter. Nu kan jag hålla mig lugn, tänka på andra och har fått ett lugnt sinne för första gången i mitt liv.

Char Chen, Edmonton, Kanada

Falun Dafa (kallas också Falun Gong) är ett meditationssystem för självförbättring baserat på de universella principerna sanning, medkänsla och tålamod. Metoden började spridas offentligt av Li Hongzhi i Kina 1992. Nu finns över 100 miljoner utövare i 114 länder. Men den här fredliga meditationsmetoden förföljs brutalt i Kina sedan 1999. För mer information, se www.FalunDafa.org och www.FalunInfo.net.