I den svenska filosofihistorien finns få ledande namn, men många storheter har läst och lärt av våra tänkande snillen. Här hittar vi allt från ett katolskt helgon till kätterska siare, statsvurmare och militanta ateister.

1792 skrev den gustavianska poeten Johan Henric Kellgren: ”Det är med Svenska Snillet, som med Svenska Solen. Vi hava några sommardar lika vackra med Södra Länders; men allt det övriga är höst och vinter.” I vår egen tid har akademiledamoten Horace Engdahl sagt att vi inte har några intellektuella i Sverige. Med det menar han att begreppet framför allt är förbehållet franska tänkare, men han medger att vi gör tappra försök. En intellektuell ska vara vetenskapligt briljant, menar Horace, och även beredd att dö för sin sak. I Sverige blir man inte hängd, ”man blir kvävd snarare än hängd”, tillägger han.

Trots få intellektuella har vi dock en egen filosofihistoria. Filosoferna är inte lika många som i Frankrike, Tyskland och England, men de finns. Vi har inte heller någon dominant skola, likt den tyska idealismen eller den brittiska empirismen, men vi har representanter i båda dessa idétraditioner och vår filosofihistoria sträcker sig tillbaka till medeltiden.