Det finns mycket att säga om asylaktivisten Elin Erssons stoppande av utvisningen av en man till Afghanistan nyligen, och spalterna har redan fyllts av det. Helt klart är att hennes aktion var framgångsrik i avseendet att den skapade uppmärksamhet. Men hur ska den bedömas i övrigt?
Många som försvarar Ersson prisar hennes ”civilkurage” och betonar att ”civil olydnad” genom historien varit avgörande för att driva demokratin och samhället i allmänhet framåt. När det har invänts mot både rättfärdigheten i hennes ärende och det förmodade resultatet, har främst två motargument återkommit:
1. Handlingar av civil olydnad har ofta varit illa sedda av en majoritet i sin samtid.
2. Det är bara historien som kan utvisa om hennes aktion var lyckad eller ej.
I och med detta faller också argumentet att det är orimligt att jämföra hennes misslyckade försök att stoppa utvisningen av en brottsdömd 52-årig afghan, som inte ens var den person hon trodde det var, med Gandhi eller Rosa Parks – vem vet hur vi i framtiden kommer att bedöma dagens samhälle? Kanske är Elin Ersson en hjälte i framtidens historieböcker?
Det knepiga med den här argumentationen är att det gör det väldigt svårt att någonsin peka ut Erssons aktion som varken ”misslyckad” eller ”orättfärdig”. Kanske har vårt samhälle bara inte nått dit än, där vi förstår hur rättfärdig den var? Kanske har vi bara inte ännu förändrats i enlighet med hennes ideal? Kanske händer det om ytterligare 200 år? Om 1 000 år? Vad är ”bäst före”-datumet på en civil olydnadshandling?
Ett annat problem är också att man helt struntar i problemet med godtycket och subjektiviteten i en sådan här handling. Anne Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet, som försvarar Erssons handling, säger att den är en protest mot att utvisa människor till ”länder i krig”. Men hur definieras det, och av vem?
Ersson protesterar i praktiken specifikt mot den ansvariga myndighetens bedömning att det var säkert att utvisa den här individen (eller rättare sagt den individ hon trodde det gällde) till den här delen av Afghanistan. Vad hon baserade sin bedömning på är i en mening irrelevant, för det går alltid att protestera mot och underkänna andras bedömningar och definitioner – principiellt eller i varje enskilt fall – med hänvisning till sitt samvete. Ersson har i tidningar sagt att hon likställer en utvisning till Afghanistan med dödsstraff, ett resonemang som man sannerligen kan ifrågasätta.
Poängen är att det inte räcker att säga ”historien kommer att ge mig rätt”. Det finns massor av människor som begått rena illdåd med det argumentet. Det räcker inte heller att protestera med ickevåld, med något slags risk för eget välbefinnande, för att vara moraliskt rättfärdig eller hjältemodig. Metoden i sig ger inte legitimitet.
Det är intellektuellt slappt, eller i värsta fall medvetet ohederligt, när kommentatorer utan vidare hänvisar till ”civilkurage” och ”goda avsikter” och sveper in Erssons agerande i forna medborgarrättshjältars dåd. Vi måste kunna bedöma det nödvändiga, rimliga, lagliga, moraliska och lyckade/misslyckade i hennes agerande i den kontext vi nu befinner oss. Vi kan inte vänta på en historiens dom som kanske aldrig faller.
Och i den nuvarande kontexten kan man mycket väl argumentera för att hennes handling framstår som, om inte omoralisk så åtminstone förflugen, överdriven, missriktad och kanske rentav kontraproduktiv med avseende på vad den försökte uppnå.
Och vi kan, och bör, även diskutera rättfärdigheten i hennes större ärende. Vi bör inte nöja oss med att ”goda avsikter” och ”civilkurage” är det enda som betyder något i ett samhälle.
