Ska människor bedömas utifrån att de anses tillhöra något slags kollektiv, eller ska de bedömas på sina egna meriter?
Frågan aktualiserades häromdagen av den borgerliga opinionsbildaren Rebecca Weidemo Uvell. I en text skrev hon om hur ”de ensamkommande” – det vill säga en grupp unga människor, mestadels pojkar och män med rötter i Afghanistan, som kommit till Sverige ensamma för att söka asyl – utsetts till något slags hjältar i ett allt mer deprimerande och solkigt drama om Sveriges självbild.
En av Weidemo Uvells huvudpoänger är hur fel det är att ge den här gruppen människor kollektiva egenskaper. De är alla människor, med olika egenskaper, situationer och utgångspunkter, som gör olika moraliska val. Lika fel som det är att hävda att de alla är våldtäktsmän och parasiter, lika fel är det att påstå att de alla är hårt arbetande dygdemönster.
Man skulle tro att de som vill försvara människor från diskriminering och fördomar vill främja en syn på alla människor som individer. Det stigmatiserande ordet ”rasist” syftar ju numera ofta på just någon som drar hela grupper över en kam, beroende på deras etnicitet. Därför blir det väldigt märkligt när man använder denna diskriminerande logik för att försöka lyfta fram kollektiv ett positivt vis.
SVT skrev i dagarna om att ett femtiotal ”ensamkommande” i Luleå anmält sig för att hjälpa till att bekämpa skogsbränderna. Metro skrev om en man i Jämtland, invandrad från Etiopien, som samlat in pengar till brandmännen där.
I ett samhällsklimat där personer bedöms som individer skulle sådan här rapportering bara tas emot som exempel på goda gärningar. Men i ett samhällsklimat präglat av identitetspolitik händer något annat: På sociala medier har de här artiklarna fått många delningar och massor av kommentarer som gör gällande att dessa människors handlingar på något vis motbevisar den ”rasistiska” bilden av invandrare som en belastning eller något negativt.
Men den här positiva handlingen färgar inte av sig på andra enskilda ”invandrare” ett dugg mer än vad ett brott begånget av en ”invandrare” gör. I båda fallen är de individer som valt att begå en positiv eller en negativ handling.
Somliga argumenterar att det är viktigt att ”lyfta fram positiva exempel”, men vad är detta egentligen ett exempel på? Att ”invandrare” också kan begå positiva handlingar? Det är det väl knappast någon normalt tänkande människa som förnekar. Ska det fungera som ett tillfälle för positiv identifikation för andra ”invandrare” som kanske inte har något gemensamt överhuvudtaget, förutom att de just är invandrare? Utgör det en positiv förebild för andra ”invandrare” att ta efter?
De här frågorna kan låta plumpa och nedvärderande, men det är relevant att ställa dem rakt ut. Det är nämligen många som numera inte kan se en artikel som de som nämndes ovan, från exempelvis en avsändare som SVT, utan att misstänka att hela syftet med artikeln var just detta: att uppfostra, indoktrinera och sätta igång en identitetspolitiskt färgad reaktion som sprider en positiv bild av de oklara grupperna ”invandrare” eller ”ensamkommande”.
På samma sätt är det givetvis många som uppfattar artiklar från vissa ”alternativmedier”, där man lyfter fram och betonar brottslingars utländska bakgrund, som uppviglande mot hela gruppen ”invandrare”, som ett försök att klumpa ihop och kollektivt skuldbelägga dem.
De här ständigt lurande misstankarna hos båda grupperna uppstår på grund av kollektivistiskt tänkande. Kan en god gärning bara få vara en god gärning – och därmed kunna förbli en god gärning – utan att förminskas eller smutsas ner med politik? Kan en dålig gärning betraktas som en enskild individs dåliga val, utan att kasta en skugga på andra, som inte har något med den att göra?
Det är bara möjligt i ett samhällsklimat där man betraktar den som utför gärningen som en individ, som ska bedömas utifrån sina egna moraliska val, inte som en representant för något diffust kollektiv.
