Vem vet hur det hade gått med spelpiporna i Härjedalen och Jämtland om inte Gunnar Stenmark hade blivit intresserad av Härjedalspipan på 90-talet. Att bygga pipor visade sig också vara mycket svårare än han hade trott.

”Nu är det dags för dig att ta över.”

Instrumentmakaren Gunnar Stenmark minns fortfarande Oskar Olofssons ord.

Oskar, som bodde i Lillhärdal, Härjedalen, visade honom grunderna i att bygga spelpipor i trä vid tre tillfällen när Gunnar besökte hans verkstad. När Oskar sedan gick bort lämnade han samtidigt över ansvaret att föra vidare det traditionella hantverket.

Gunnar har egentligen rötterna i Stockholm. Det var där intresset för folkmusik väcktes på 70-talet. Han började spela fiol och träffade kärleken som tog honom till Jämtland. Nu bor de i Ås utanför Östersund, där Gunnar också har sin verkstad. I 12 år har han arbetat heltid som instrumentmakare och tillverkat olika spelpipor.

Förströelseinstrument på fäbodarna

Under åren har Gunnar fått berätta spelpipornas historia många gånger, och han gör det gärna igen. Han säger att flöjter har funnits sedan forntid, men att spelpiporna har sitt ursprung i det gamla fäbodlivet, där vallpojkarna spelade på väg till fäboden eller myrslåttern för att muntra upp sig. Enligt dokumentation från mitten av 1800-talet blev det både visor och polskor.

– Det var ett förströelseinstrument och som man spelade ensamt.

Under 1900-talet hittades cirka 20 pipor som alla härstammar från Härjedalen. Flera är byggda på 1800-talet. De har alla sex hål, en speciell skala och en väsande klang som ger en värme i tonen. Den kom senare att kallas för Härjedalspipan.

Olof Jönsson var en av de som spelade Härjedalspipa på den tiden. Tack vare inspelningar med honom kunde man få veta hur instrumentet verkligen lät. Gunnar berättar att Ol'Jansa, som han kallades, alltid hade en pipa på sig och tog fram den för att spela när han ville.

– Det kunde vara i postkön i Sveg, eller om han satt på rälsbussen till Hede; då tog han upp pipan och spelade.

Spännande och krävande

Gunnars intresse för spelpipor väcktes på 90-talet. En vinylskiva från 1988 gav prov på och berättade en fascinerande historia om Härjedalspipan, vilket gjorde att intresset spreds i trakten.

Han kontaktade Oskar Olofsson, som var den som hade tillverkat dem. Han hade tur och fick köpa en av de sista Oskar hade gjort. Det var då han fick tanken: ”Om jag skulle försöka göra det här. Det kommer ju att ta slut annars och inte bli någon mer tillverkning av instrumentet.”

Gunnar ringde Oskar och frågade om han kunde visa hur man tillverkar Härjedalspipan. Han fick komma dit och blev varmt mottagen. Det var kring 1996, och med de grundläggande kunskaperna åkte han hem, ställde sig vid svarven och gjorde ungefär fem stycken. Han hade dock en bit kvar.

– Det var svårt att få ljud i dem över huvud taget, säger Gunnar.

Han tog med piporna till Oskar för att komma vidare, och lärde sig efter hand. Det blev även några telefonsamtal till Lillhärdal och 1999 hade han kommit så långt att han gav bort en i present. Samtidigt hade han kvar sitt arbete som fritidspedagog.

När Oskar gick bort 2007 tog Gunnar beslutet att satsa på tillverkningen av spelpipor på heltid.

– Det kändes både spännande och lite krävande. Jag fick ju en snabbstart och fick fart på det på en gång.

Flera saker lockade med att satsa på spelpipan och att bli instrumentmakare på heltid. När Gunnar beställde pipan av Oskar spelade han inte flöjt alls.

– Jag var intresserad av olika instrument och såg det som en chans att lära mig något nytt.

– Hantverket drev mig också. Så det var både musiken, att lära mig att spela, och att hålla på med någonting med händerna.

Svårigheter

Att vara ensam tillverkare och föra vidare den traditionen har visat sig ha sina speciella svårigheter.

– Det här med pipor är ju mycket svårare än jag hade trott. Det finns många sätt att få den bättre, att utveckla det här hantverket. Det gör jag ju hela tiden egentligen.

Gunnar jämför med att bygga fioler, där det finns utbildningar för att lära sig att bli fiolbyggare. Han berättar att det ställs mycket höga krav på de som lär sig det hantverket. Vad gäller flöjter så finns det utbildningar för de som gör blockflöjter, men inte för den här typen av pipor, säger han.

I fem år har han själv lärt ut, men säger att han förstås har sina begränsningar.

– Jag kan bara lära ut det jag kan. Jag har inte någon utbildning egentligen mer än att jag har lärt mig själv och provat mig fram. Min utbildning är de misslyckade instrument jag har gjort.

Hemma i en låda ligger 180 flöjter som han inte har sålt. Men nu fylls den där lådan inte på längre, säger han.

Höjdpunkter

Gunnar berättar att hantverksyrket visserligen har gett honom en mindre inkomst än vad han fick som fritidspedagog, men han har inte ångrat sitt val. Efter hand har han börjat tillverka flera olika traditionella spelpipor, både från bygden och någon utländsk. Med hjälp av andra musiker har han också utvecklat flera nya spelpipor.

Han säger att en höjdpunkt som instrumentmakare är när folk börjar spela på instrument han har tillverkat, så att de inte blir liggande.

– Därför är det bra att ha workshops och flerdagarskurser så att folk får känna på det.

Gunnar ser också till att utveckla sitt hantverk genom att prova nya längder och former på flöjterna.

– Det blir lite extra roligt med nya utmaningar. Jag tycker om att jobba med trä och former på instrumentet. Lite nya former funderar jag på ibland. Det är kul.

Sedan 2019 ser han sig dock som pensionär och har trappat ner tillverkningen.

Livsstil för glädje och hälsa

För Gunnar är folkmusiken en livsstil. Han berättar om glädjen i att spela tillsammans med familjen och rikedomen i att kunna spela flera olika instrument. Tillsammans med svärsonen som är klassisk sångare, countertenor, har de ett särskilt spelprogram. I ”Från medeltid till folkmusik” sjunger och berättar svärsonen, medan Gunnar och hans fru spelar pipa.

Gunnar blev riksspelman på spelpipa 2007, men det är fortfarande fiol han har spelat på mest i livet.

– Hela vårt sätt att leva har ju kretsat kring musiken och de instrument vi har.

Han berättar att musiken också fungerar som ett verktyg för att komma vidare när svårare saker sker i livet. Då är musiken viktig och helande, säger han.

– Hela tiden har vi spelat mycket. Vi har liksom inte lagt av med det. Det hade nog varit mycket, mycket svårare om vi inte hade haft musiken.

Renässans

Gunnar har nu hållit kurser i pipspel i 15 år och för 10 år sedan grundade han och musikern Göran Månsson Folk Flute Academy i Haverö i Medelpad. Han har lärt ut tillverkning av spelpipor i fem år och har en stolthet i rösten när han berättar att det finns några som verkar vilja ta arbetet vidare.

Gunnar säger att fler som bygger pipor kan innebära att det kommer fram fler gamla pipor.

– Man kan hitta instrument på muséer och om man är intresserad så kan man hitta en egen nisch.

Så samtidigt som intresset för att spela på olika spelpipor växer, så kan Gunnar genom att sprida sina kunskaper och erfarenheter med att tillverka dem bidra till att deras historia och tradition blir mer känd.

Olof Jönsson spelar en visa, en polska och en brudmarsch på härjedalspipa. Från inspelningar på 1930-40-talen.

Göran Månsson (t v) och Gunnar Stenmark på spelpipa, och Mats Berglund (t h) på fiol, under en spelning på Kapellsbergs musikskola i Härnösand i februari 2020.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.