Gästledare: Avväpnandet av vårt främsta försvar mot yttre fiender – mannen
Illustration: Jens Almroth


Det vållade en del uppståndelse när den vinsttippade Daniel Ståhl tog guld under OS i Tokyo. Anledningen var att 28-åringen från Solna, efter sitt vinnarkast på 68,90 meter, uppfylld av välförtjänt glädje och tacksamhet, utbrast i euforisk vinnaryra:

– Jag älskar mitt land! Jag är en svensk viking! Varpå stockholmaren gav ifrån sig ett extatiskt och högfrekvent vrål som skulle dra skam över även den mest ursinnige bärsärken.

Daniel Ståhl, iklädd sina gulblåa trikåer och med den svenska fanan fladdrande bakom sig likt en mantel, kände nog att han var ”Ståhlmannen” i den stunden, och efter ett dylikt dunderkast kan vi nog bjuda på det och instämma i att det var en glad stund och att Daniel nog har lite tåga utöver det vanliga – en olympisk vinst är inte obetydlig.

Emellertid delade inte alla denna inställning.

Manifestationen visade sig vara lite för stolt, ett snäpp för utmanande, och för en del kulturskribenter i Sverige lade sig dessa ord snart som ett förmörkade moln över deras sinnen. I diverse hörn och nästen började det muttras och göras anspelningar på alltifrån ”högerextremism” till ”rasism” och ”manlig chauvinism” som skulle läggas guldmedaljören till last – en dramatik som alltmer kom att överskugga bragden i fråga, det vill säga att Sverige kammade hem sitt första OS-guld 2021. En insändare i Nerikes Allehanda kommenterade bland annat:

– Att höra honom [Daniel] hylla de grymma och rasistiska vikingarna, en epok i Sveriges historia vi helst vill glömma, kändes förfärligt och jag kan inte känna någon svensk stolthet och glädje över hans guldmedalj.

Den anonyma insändaren, som är signerad ”respektera värdegrunden”, pläderar för att guldmedaljören bör avkrävas ”en förklaring och en ursäkt” från svensk press och gör gällande att det finns infödda, såväl som många nysvenskar, vilka känner ett starkt ”obehag” inför blotta omnämnandet av högerns ”hornprydda gunstlingar”, som skribenten själv uttrycker det. Vilken denna så kallade ”värdegrunden” är som Daniel Ståhl brutit mot, genom att basunera ut att han ”älskar sitt land” och att han betraktar sig som ”en svensk viking”, står emellertid inte klart – uppenbarligen menar vissa att det inte är politiskt korrekt att älska sitt land i Sverige 2021, även om det i många andra kulturer betraktas som en dygd.

Först och främst skulle jag vilja understryka att det inte finns några belägg för att vikingarna någonsin begagnade sig av hornprydda hjälmar. För det andra var de troligtvis varken mer eller mindre barbariska än andra folkgrupper i sin samtid. Med hänseende på deras historiska arv skulle jag vilja hävda att vikingarna främst var äventyrare och utforskare av ditintills okända hörn av världen – de var mer exponerade för olika kulturer än andra som levde under århundradena kring förra millennieskiftet.

Med hänvisning till den negativa aspekten av vikingarnas arv så skulle man kunna säga att de uppfyllde rollen av en katalysator, som väckte de västeuropeiska nationerna ur sin slummer, i en era när många i alltför hög grad förlitade sig på styrningsmekanismer nedärvda från Romarriket – vars glansdagar sedan länge var passé. Vikingarna såg möjligheten, och kapitaliserade på Europas svaghet.

Som en symbol (vid sidan av de negativa konnotationerna) är således vikingen sinnebilden för tapperhet, styrka, äre- och äventyrslystnad, nationell stolthet i den skandinaviska hågen, men härutöver personifierar vikingen de manliga attribut som å ena sidan kan tjäna som positiva ideal för män, eller omvänt ackvireras av den ”toxiska machokulten”, vilket släpper lös den destruktiva potentialen i den manliga naturen.

Och häri verkar också den principiella brytningspunkten finnas. Den progressiva rörelsen har på senare år bedrivit en agenda som verkar syfta till att radera alla spår av hitintills befintlig västerländsk mandom och stolthet (och ingenstans är detta mer påtagligt än i Sverige), genom att jämställa samtliga uttryck för normal maskulin identitet och aktivitet, med idéer om ”manlig chauvinism” eller en ”toxisk machokult”.

Emellertid, man kan fråga sig vad målet med angreppet på mannen blir, då han inte enbart, traditionellt sett, uppfyller rollen som familjefar, ledare och försörjare, utan även är den främste förvaltaren av rikets säkerhet, såväl som andra samhällsfunktioner som inte kan försummas – om han då systematiskt hunsas, nedvärderas och stympas, vad blir kontentan för samhället?

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!