Den liberala demokratin är inte alltings slutstation
Foto: Tony Lingefors


Strax efter att Sverige som väntat fick tillbaka samma regering som innan den så kallade krisen, skapade krönikören Anna Björklund i Fokus upprördhet genom att förklara varför hon ”hatar” Annie Lööf. Som väntat igen struntade de flesta som upprördes (eller låtsades uppröras) i själva budskapet och fokuserade på ordet ”hat”, vilket tydligen är oacceptabelt att använda i svensk offentlig debatt.

Det är beklagligt för artikeln var relevant, oavsett språket, och uttryckligen inte riktad bara mot Annie Lööf. Den visade hur det vi ofta kallar politikerförakt kan uppstå: genom politiker som totalt och kortsiktigt fokuserar på det politiska spelet. Annie Lööfs karriär "symboliserar uppluckringen av den tillit som är nödvändig för att vår typ av demokrati ska fungera bra", skriver Björklund.

Läget för svensk demokrati kan se rätt gott eller rätt allvarligt ut, beroende på hur man tittar. Å ena sidan är ”demokrati” den totalt hegemoniska idé som hela vårt system skolar in oss i från späd ålder. Att vara ”emot demokrati” befinner sig någonstans på skalan mellan socialt oacceptabelt och olagligt, beroende på vad man lägger in i begreppet. Alla existerande institutioner upprätthåller och förstärker detta bestämt och konstant, och att det är så är lika okontroversiellt för den stora majoriteten svenskar som kristendomens motsvarande position var omkring 1850.

Å andra sidan kan man betrakta svensk demokrati såsom rullande i en än så länge långsam utförsbacke, men där det inte tycks finnas några krafter som kan förhindra att momentum byggs upp. Innan franska revolutionen tuffade det på många vis tämligen dysfunktionella politiska och ekonomiska systemet bara på, trots missnöje, uppgivenhet, dekadens och omstörtande krafter. Tills det plötsligt inte gjorde det längre. 

Även om den svenska demokratin tycks tappa kraften ganska långsamt, och kanske lite under ytan, så är det just avsaknaden av möjliga faktorer för en vändning som är så slående. Liksom det faktum att så få inom den politiska klassen verkar bry sig särskilt mycket om detta. Visst, påståendet om att "demokratin är hotad" svingas hela tiden som en klubba mot motståndare i politiska strider. Men det beteende som faktiskt skulle stärka demokratin på sikt – en större integritet, bättre ledarskap, mindre av spelteori och folkförakt – tycks inte vara en väg som så många av våra politiker är intresserade av.

I antiken sågs demokrati som ett av flera styrelseskick. Det kunde utvecklas ur – och övergå i – ett annat. Den nuvarande parlamentariska situationen har avslöjat mycket starka drag av oligarki i den svenska demokratin. Det här hade "de gamla grekerna" bara lugnt konstaterat utan att förebåda jordens undergång, ty för dem var demokrati inte upphöjt till religion eller överideologi på det vis den är hos oss. 

Under mycket av den samtida debatten ligger uppfattningen, medveten eller omedveten, att historien har tagit slut och att den liberala massdemokratins generella principer och riktning, så som den ser ut i dag, för evigt ska ha världsherravälde. All utveckling bort från detta ses som en tillbakagång, eller rentav ett syndafall.

Man kan säga att vi delar glasögon med de engelska så kallade whighistorikerna. Det innebär att man tolkar allt utifrån ett mönster, där allt som kommit före bara är stationer på en oundviklig framstegsturné mot den plats där vi är nu, som är alltings givna mål. Vi berättar hela tiden historier för oss själva vars syfte är att inskärpa att vårt nuvarande levnadssätt är det allra bästa världen någonsin skådat. Det här synsättet är rent historiskt, precis som vår demokratidyrkan, något tämligen avvikande och udda.

Detta är värt att hålla i huvudet när man betraktar det politiska spelet. Och samtidigt kan man med fördel våga tänka tanken att det system vi har nu, enligt allt vad historien lär oss, förr eller senare kommer att gå över i något annat.

Betraktar vi denna utveckling så som de gamla grekerna gjorde, som något naturligt, så kanske vi inte heller upplever det som apokalypsen. Kanske vi rentav vågar tänka oss att det kan finnas något bättre. Eller så ser vi bara på alltsammans med lite lugnare ögon.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!