Det var en sådan där morgon innan skolan: Min äldste son klädde inte på sig ordentligt, och själv var jag tvungen att sitta och truga min minste att äta, om än bara lite från sin frukosttallrik.
De flesta vardagsmorgnar känns som ett kontrollerat kaos när jag försöker hinna i tid till jobbet och få mina två pojkar till dagis och skola. Frustrationen stiger när jag tittar på klockans visare som flyger fram, och jag upptäcker att min 6-åring fortfarande är i pyjamas.
Så stiger plötsligt en ängel in i rummet. Hon säger några milda ord till äldste sonen, och han drar villigt tröjan över huvudet. Nämnda ängel svävar vidare till yngste sonen, utför samma magi, och han lyfter genast skeden till munnen.
– Hur gör du det där så lätt, frågar jag.
– Jag är bara mormor, säger min mamma. Inga fler förklaringar behövs.
När jag och mina vänner sitter och jämrar oss över det hårda livet som förälder, förundras vi alla över våra föräldrars förmåga att lugna våra barn, trolla bort alla bekymmer med en extra portion ömhet och få barnens eviga beundran och trohet. Våra barn älskar oss, men de avgudar mormor, morfar, farmor och farfar.
De barn som haft kärleksfulla mor- och farföräldrar i sina liv är lyckligt lottade. Men för oss i väst är deras närvaro ofta en lyx ...
Otaliga akademiska studier, tidningsartiklar och memoarer bekräftar våra barns uppskattning av sina mor- och farföräldrar. De delar med sig av den visdom och kunskap de fått från årtionden av livserfarenhet, uppfostrar med mild hand och rättar till när det behövs – och inte minst ger de en extra hjälpande hand till sina vuxna barn som försöker navigera sig genom det ibland så svåra föräldraskapet.
En studie från Oxford University som ofta citeras går ännu längre och menar att barn som haft en hög nivå av interaktion med sina mor- och farföräldrar visade färre känslo- och beteendemässiga problem.
De barn som haft kärleksfulla mor- och farföräldrar i sina liv är lyckligt lottade. Men för oss i väst är deras närvaro ofta en lyx, få förunnat, eftersom de inte alltid passar in i dagens familjeideal. Karriär- och utbildningar kan driva vuxna barn långt ifrån sina familjer och uppväxtorter, och ibland har mor- och farföräldrarna en mindre inblandad roll av egen vilja eller på grund av barnens val.
När jag och min dåvarande man gifte oss, flyttade vi till en annan ort, på grund av hans jobb. Jag föreställde mig att våra föräldrar skulle besöka oss med några månaders mellanrum och stanna kvar i en vecka eller två för att umgås med barnbarnen. Mellan besöken skulle vi ha vårt hem för oss själva igen och livet skulle fortsätta som vanligt.
Jag trodde att det var så vi alla ville ha det – att upprätthålla en känsla av eget utrymme och leva åtskilda liv. Men så skulle det inte bli.
Efter min pappas död 2015 började min mamma hälsa på oftare. Min äldste son som då var 3 år saknade henne när hon åkte hem. Om det gick över en månad mellan besöken började han fråga efter henne. Varje telefonsamtal slutade med att han undrade när hon skulle komma tillbaks.
När hon väl kom tog de snabbt vid där de slutade vid förra besöket, min 3-åring berättade om dinosaurier och robotar, och bad om godnatt-kramar och pussar när det var dags att sova. Min mamma som är pensionerad lärare och rektor, bekräftade allt han sade. Under skolloven tog hon fram sina tricks och erfarenheter från lärartiden, och höll skola. Hon lärde honom bokstäver, siffror, färger, former och teckning. Han klagade aldrig över att gå i ”mormors skola”.
När jag ser min mamma tillsammans med barnen, föreställer jag mig att det att vara morförälder är ungefär som att köra bil med ”cruise control”.
Två år senare sprack min bräckliga familjebubbla. Min man och jag gick in i skilsmässoprocessen, och jag förberedde mig för ett liv som ensamstående tvåbarnsmamma. Då visade sig en annan sida hos min mamma, som ansträngde sig enormt för att försäkra sig om att jag och mina barn skulle överleva familjens splittring.
Här var min mamma, en kvinna som aldrig vågat åka längre än 45 minuter på motorvägen under hela min uppväxt, men som nu vid 73 års ålder, körde tre till fyra timmar varannan vecka för att träffa sina barnbarn. Väl här hjälpte hon till med att hämta barn från skolan, förbereda middagar, och få dem i säng de kvällar jag jobbade sent.
”Jag hade ett val”, sade hon till mig. ”Jag kunde ha fortsatt att vara rädd för att köra bil, stannat hemma, och därmed gått miste om relationen med mina barnbarn. Jag bestämde mig för att finnas där för dem”.
Det grämer mig att det skulle till en skilsmässa för att jag skulle börja uppskatta en vidare familjestruktur, som många familjer runt om i världen har som norm.
Jag brukade föreställa mig att min mamma hittade ett mysigt litet hus i närheten, så hon skulle få ”sitt eget utrymme”, och ändå kunna hälsa på sina barnbarn när hon ville, men nu tänker jag att det kanske vore bättre för oss alla att skapa det utrymmet i vårt hem, även om jag gifter om mig.
Jag säger inte att det här skulle vara den bästa lösningen för alla familjer, men för min kanske det skulle vara det.
När jag ser min mamma tillsammans med barnen, föreställer jag mig att det att vara morförälder är ungefär som att köra bil med ”cruise control”. Mor- och farföräldrar har redan uppfostrat sina egna barn, och behöver inte oroa sig över alla detaljerna under småbarnsåren. De kan helt enkelt bara njuta av och älska barnbarnen, och uppskatta dem även när de är i den värsta ”trotsåldern”, förvissade om att den tiden också kommer att passera. Ändå känner de en djup känsla av ansvar för sina barnbarns utveckling, och det inre lugn de har i sin roll som mor- och farföräldrar är en reflektion av deras erfarenhet och tillförsikt om att det kommer att bli bra för barnen.
Även om det inte är någon större tvekan om den positiva inverkan mor- och farföräldrar har på sina barnbarns liv, så kan jag undra vad de själva får i utbyte. Jag oroar mig ofta för att jag ber mamma om för mycket, och tänker att hon hellre skulle koppla av på någon tropisk strand, och njuta av sin välförtjänta pension, utan några ”småttingar” att ta hand om.
Så ringer hon mig när hon varit hemma en vecka. Hon frågar hur pojkarna har det och säger att hon saknar dem förfärligt, och att en vecka är alldeles för länge att vara borta från dem.
Jag berättar att de frågar efter henne också. De går till gästrummet och tittar om hon är där när de vaknar på morgonen, eller sitter vid fönstret och tittar efter hennes bil.
– Jag sa till dem att du snart är tillbaka. Men vi är okej allihop, försäkrar jag henne.
Hur lockande den där tropiska sandstranden än kan låta, så förstår jag av hennes svar att det inte bara är barnbarnen som får ut något värdefullt av deras relation ...
– Jag kommer redan nu till helgen, säger hon.
Shannon Shelton Miller bor i Dayton, Ohio i USA, och är mamma till två pojkar. Hon skriver bland annat om utbildning och föräldraskap, och hennes artiklar har publicerats i The New York Times, The Washington Post.
