Varifrån kommer detta behov av experter och förståsigpåare som vet hur vi ska hantera våra tankar, känslor och vår tillvaro? Är det ett nutida fenomen som motsvarar vår längtan efter en harmoni inom oss själva, eller har vi att göra med något helt annat?

Allsköns experter lyfter särskilt fram det som samtidigt som det lockar bedöms vara farligt. En hotbild målas upp och vi ska upplysas och skyddas in absurdum. Om det efterfrågas verkar spela mindre roll. Alldeles nyss trillade det in i mejlboxen att Doktor.se anser att: ”Fler borde använda glidmedel.” Skälet härtill: ”Det är något vi använder alldeles för lite.” Dessutom ska det vara bra för alla, läser jag. Tänk att jag kunnat missa det! Även sådant man inte har en aning om presenteras alltså som ett behov och ett som dessutom är både individuellt och allmänt för mänskligheten. Men, som sagt, utan att någon egentlig efterfrågan existerar.

Vi uppmanas att undvika oro, stress och ångest inför alla möjliga sammanhang. Bara tanken på alla dessa fiktiva och verkliga situationer (och därtill hörande andningsövningar) stressar. Vad man än har att hantera: Fråga experten! Är denna utveckling över huvud taget längre överblickbar? Borde det kanske finnas en konsumentupplysning som är baserad på standardiserade provningsmetoder avseende alla experter och deras extraordinära förmågor att förstå och förutspå? Hur kan man veta att allt man varnas för och måste lära sig hantera också faktiskt existerar? Det kan ju lika gärna handla om ett uppdiktat ”proffslynne” som lever ut en självcentrerad expertaktivitet som ingen är i behov av?