Nyligen fick jag höra en historia som gjorde mig tårögd. Det var ingen tragedi av Shakespeare om olycklig kärlek. Det var inte romantiskt över huvud taget. Det var ingen berättelse om en mammas självuppoffring för sina barn – snarare det motsatta.
Det var en enkel berättelse om maskulin kärlek – någonting som man sällan ser hyllas och som så ofta nedvärderas att västerländsk kultur håller på att dö på grund av dess sällsynthet.
Det var en högt ansedd amerikansk militär ledare, en av veteranerna i landets tuffaste militära enheter, som berättade den här historian för mig.
För många år sedan var min väns son ungefär 16 år. Han rökte marijuana dagligen och oavsett vad hans föräldrar sade till honom, eller hur mycket de bad honom eller försökte resonera med honom så ville han inte sluta. Sonens drogvanor blev ett stort problem i familjen.
Pojkens mamma gav honom ovillkorlig kärlek. Hon skulle finnas där för honom oavsett hur han uppförde sig. När pojkens pappa hotade om att kasta sonen ur huset så bad hans mamma pappan gråtandes att be sonen om ursäkt. Hennes kärlek för sin son var överväldigande och odiskutabel; och alldeles ineffektiv.
Så småningom tog pappan, en man som hade lett några av världens tuffaste trupper i strid, ett av sitt livs modigaste beslut. Han satte sonen i baksätet på bilen. Han körde honom till det lokala köpcentret och fick honom att kliva ur. Han sade till sonen: ”Det här är ditt nya hem … Stanna här tills du lär dig att älska den här familjen mer än du älskar marijuana”.
Pappan körde iväg medan han svalde tårarna. Han bad hela vägen hem.
Efter fem långa dagar med tårar och rädslor, visade sig pojken hemma igen och sade: ”Jag kommer aldrig mer att röka det där. Snälla, får jag komma hem?” Alla i familjen blev glada och välkomnade honom – och pojken höll sitt ord.
I det moderna västerländska samhället är maskulinitet farligt, destruktivt och till och med toxiskt – vilket är en stor lögn.
I det moderna västerländska samhället är maskulinitet farligt, destruktivt och till och med toxiskt – vilket är en stor lögn. Maskulinitet är hård och oförlåtande. Den är krigisk, aggressiv, och intolerant. Den måste tryckas ned. Vi behöver mer kärlek och det är i grund och botten en feminin dygd. Feminin kärlek (som vi leds att tro är den enda äkta kärleken) är vänlig och förlåtande, accepterande, tolerant, välkomnande och ovillkorlig.
Sanningen, som så gott varje civilisation i världshistorien känt till, men som på något vis glömts bort i vår egen, är att det finns två sidor av kärlek; den maskulina och den feminina. Båda är grundläggande för varje hälsosam familj, kyrka, eller samhälle. Och i rätt balans blir resultatet långt större än summan av delarna.
Behov av maskulin kärlek
Ingen familj kan verkligen blomstra utan feminin kärlek. Så sorgligt det måste vara för en del att växa upp utan minnen av en mammas ovillkorliga kärlek. Att få sitt skrapade knä omvårdat, äta ett varmt mål mat med mamma en kall, regnig dag, eller att krypa upp i hennes knä medan hon läser en saga för dig. Att se henne stråla av stolthet när du tar studenten eller att se tårarna rinna nedför kinden när du lägger ut på väg mot en stridszon.
Men pappans kärlek då? Kan någon familj nå sin verkliga potential utan maskulin kärlek? Det här är den kärlek som kräver respekt. Som ställer krav. Det här är pappan som ger dig en spark i ändan om du inte respekterar din mamma. Pappan som får dig att städa ditt rum. Som skäller ut dig för en dålig rapportering från skolan.
Det här är också pappan som lär sin son att stå upp för sig själv. Som förväntar sig att han strävar mot sina mål.
Det här är också pappan som lär sin son att stå upp för sig själv. Som förväntar sig att han strävar mot sina mål. Som kräver att han visar respekt för äldre och är villig att skydda sina yngre syskon och de som är svagare än han själv.
Det här är pappan som är en klippa för sin dotter. Han skyddar henne från alla sorters hot och faror. Särskilt från pojkar som är som han brukade vara. Han uppmuntrar henne att vara den bästa hon kan vara på livets alla områden. Han lär henne att respektera sig själv och att leta efter en man som är minst lika bra som hennes pappa.
Hur många miljoner unga, västerländska män (de flesta andra kulturer har inte blivit lika galna som oss än) tynar bort i fängelser, arbetar i jobb som är som återvändsgränder, röker hasch hela dagen med stöd av bidrag eller bor i mammas gillestuga tills de är 35 eftersom de aldrig hade en pappa hos sig som kunde ta ut dem på fisketur eller sparka dem i ändan när det behövdes?
Hur många miljoner unga kvinnor går från den ena hopplösa relationen till den andra på grund av att de saknar självrespekt och därför tar tag i första bästa man som vill ha dem? Hur många av dem kämpar för att utveckla verkliga, meningsfulla relationer på grund av att de inte har någon måttstock för att känna igen en bra man, även om de skulle råka snubbla över en? Hur många miljoner av deras barn kommer nästan säkerligen att gå i deras fotspår?
Bristen på maskulina kvaliteter som ledarskap, beslutsamhet, disciplin och mod förstör västerländska familjer, kyrkor och kultur.
Maskulin kärlek är inte bara önskvärd; den är nödvändig för vår överlevnad. Bristen på maskulina kvaliteter som ledarskap, beslutsamhet, disciplin och mod förstör västerländska familjer, kyrkor och kultur.
Maskulin kristendom
Kristendomen, den västerländska kulturens vagga, var en gång en mycket maskulin religion. Jesus kom med ett svärd, inte en dikt. Han välte omkull penningväxlarnas bord i templet. Han försökte inte föra fram en fredlig lösning. Han sade: ”Gå framåt och synda inte mer”, inte ”Oroa er inte, gör vad ni känner för, så ska jag prata med pappa”.
Modern västerländsk kristendom drunknar i feministisk kärlek. Man får sällan höra tuffa ord från den amerikanske eller europeiske pastorn eller prästen till sin församling. I de flesta västerländska kyrkorna får man höra mycket lite om att försaka sina synder eller att fördöma det onda.
Din moderna västerländska kyrkupplevelse innehåller troligen inte en militär veteranpräst eller -pastor som kan hålla en predikan som får ditt blod att isa och rensar din själ. Du sjunger troligtvis inte hyllningssånger som ”Framåt kristna soldater”.
En karikatyr av dagens prästerskap kunde visa en latte-drickande pastor med stripigt skägg, i tajta jeans och spelandes energisk ”kristen” rockmusik medan han (eller hon) berättar för dig att Jesus älskar dig oavsett vad du gör och så länge du lägger pengar i kollekten så är du god mot Gud – vem hon än kan vara.
Västerländsk kristendom har så gott som övergivit maskulin kärlek och våra kyrkor och familjer och kultur dör på grund av det.
Bara det faktum att många människor kommer att gå i taket över vad jag just har skrivit bevisar bara min poäng. Vi har tappat vår riktning här i väst så till den grad att bara det att uttala uppenbara sanningar om det ädla i maskuliniteten och dess roll i familjen, kyrkan och samhällets ledning kan vara tillräckligt för att bli avskedad, förvisad, mördad, eller till och med borttagen som vän på Facebook.
Vi behöver erkänna att maskulin kärlek är det som driver unga män att utmana tyranner, utkämpa schyssta strider, att utforska rymden, att starta företag, och bygga starka familjer.
För att få vår kultur att återhämta sig behöver vi återställa vår respekt för maskulinitet och de maskulina goda egenskaperna. Vi behöver erkänna att maskulin kärlek är det som driver unga män att utmana tyranner, utkämpa schyssta strider, att utforska rymden, att starta företag, och bygga starka familjer.
Ett liv utan feminin kärlek är sterilt, förtryckande, hårt och kallt. Kommunist-Kina, som undervärderar feminitet så till den grad att de har aborterat tiotals miljoner flickbebisar under ”Enbarnspolitiken”, är ett bra exempel. Ett liv utan maskulin kärlek är, för att citera Hobbe ”fattigt, otäckt, brutalt, och kort”. För att se bevis på det, gå till vilket problemområde som helst, där faderlösa familjer är normen.
Familjer, kyrkor eller samhällen som på ett bra sätt kan hylla och balansera både feminin och maskulin kärlek kommer att växa och blomstra. Vi behöver båda typerna av kärlek för att göra oss hela – och heliga.
Trevor Loudon är författare, filmskapare och föredragshållare från Nya Zealand. I över 30 år har han forskat om rörelser inom radikal vänster, marxism, och terrorism, och dess förtäckta påverkan på mainstreampolitiken.
Åsikter som uttrycks i den här artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
