När bröderna Grimm tog sig an uppgiften att undersöka det tyska språket började de samtidigt samla in tyska folksagor och nedteckna dem i bokform. Utan denna kulturgärning hade många för oss i dag välkända och omtyckta sagor riskerat att falla i glömska.

Varför ska man läsa sagor? Ingen ger oss ett bättre svar på detta än den schweiziska jungianska psykologen Marie-Louise Franz: ”Sagor är det enklaste och renaste uttrycket för det kollektiva medvetandet. De representerar de mänskliga arketyperna i sin mest koncisa form. Myter uttrycker de kollektiva myterna och representerar också arketyperna men de är också mer präglade av kulturellt material. Sagor innehåller mindre kulturellt material, och därför speglar de det mänskliga psykets grundläggande mönster på ett mer direkt sätt.”

”Det var en gång” – inledningsfrasen i många både traditionella sagor och konstsagor – förmedlar på sitt vis samma jaguppgivelse som Johannesevangeliets första ord ”I begynnelsen var Ordet”. Sagan är till skillnad från myten inte färgad av vare sig sådant som ideologi, propaganda eller någon enskild författares personliga grubblerier. Är en saga färgad av sådant är det ingen saga. Sagan utgår från att inget är nytt under solen, en universell sanning som inte bara är god att förmedla till barn utan också att påminnas om och befrias av oavsett ålder.