Ernest Hemingways bok Döden på eftermiddagen är en skildring av tjurfäktning, Spanien och döden. Skillnader i synen på döden synliggörs, och recensenten frågar sig om vi möjligen gått för långt i undvikandet av döden i vårt land.
Tjurfäktning har förmågan att framkalla starka känslor hos dem som för första gången möter fenomenet. Ilska och avsmak är vanliga reaktioner hos oss nordbor, men frågan är varför detta ifrågasättande gör sig gällande i nordbornas hjärtan? För den som försöker förstå sig på Spanien är denna konst eller sport oundviklig att brottas med. En som lärde känna tjurfäktning – och med det Spanien – var amerikanen Ernest Hemingway.
Döden på eftermiddagen är ingen roman. Men den är inte en klassisk facklitterär bok heller. Den beskriver tjurfäktning på djupet, dess historia, dess karaktär, dess främsta utövare med romantiska namn som Juan Belmonte och Manuel Garcia Maera, men den beskriver också den spanska folksjälen. Den bryter ut i avsnitt om litteraturens väsen och diskussioner om kärlek med en fiktiv äldre dam. Centralt förblir dock det land som han förälskade sig i. ”Vid sidan av USA är Spanien det land jag älskar mest”, skriver Hemingway vid ett annat tillfälle.
