Gunnar Ekelöf (1907–1968) räknas till våra mest framstående poeter och det är inte svårt att se varför. Det poetiska uttrycket är slående, orden som bär på laddningar bortom sin referens, lyhördheten för det språkligas samtidiga enkelhet och omedelbarhet och dess mer outgrundliga förgreningar hitom och bortom den värld som är gemensam i kraft av ett utpekande – en värld som gärna stannar vid sin egen horisont. Hos Ekelöf finns en begåvning för det lyriska som få kan mäta sig med. Detta självklara hos honom är förförande och ger ett övertygande uttryck. Samtidigt är Ekelöf en poet som det är lätt att inte tycka om. Det lyriska kan ta sig många gestalter – eller bättre uttryckt: även ett skuggrike ter sig levande för det öga som förblir vid det; skuggorna dansar på kalkväggen och vår blick förlorar sig i dem. I rätt belysning får även det trasiga liv. Förlust, tvivel, förnekelse. Ingen österländsk mystik eller kulturekleticism, ingen surrealism eller metafysik spekulation, ändrar på detta. ”Jag lever på intet”, skriver Ekelöf mot slutet av sitt liv.

I en stad i det forntida Lydien, i nuvarande Turkiet, strös poetens aska ut över floden Paktolos.