Sandro Key-Åberg (1922–1991) tillhör en förlorad generation poeter – ideologi, ”samhällsengagemang”, dogmatiska anspråk på globala för att inte säga universella sanningar stänger effektivt ute det individuellt unika och den ofrånkomliga kulturella prägling som är vår väg in i det allmänmänskliga och gemensamma. Det poetiska tilltalet behöver ett modersmål och är oförenligt med ”internationella” terminologier – klasskamp, solidaritet, frihet och jämlikhet. Mot det ena eller det andra, för det ena eller det andra – med positionerandet som utgångspunkt och mål reduceras jaget, tillvaron och livet självt till ett hävdande, till slagord. Sandro Key-Åberg sökte sin frihet i det ironiska, i sältan eller det tvetydiga – han är i sina bästa stunder ungdomligt vass eller – som sent i livet – moget resignerad. Eller kanske hellre: resignerat mogen. Ironi och sarkasm är att låtsas ha svaren. Och en resignerad mogenhet övertygar sällan. Kanske för att vi befinner oss mitt i livet, kanske för att efterklokheten aldrig kan få rätt. Den som gör en filosofi av att ha missat tåget gläder ingen.

I sina sena dikter har det mesta av samtidsrekvisitan runnit av den åldrande poeten. Kvar finns en sorg som berör oss alla. Även den som fastnade i sina skyddsmekanismer blir angelägen – om det som den har på hjärtat angår oss alla.