Gordon Chang var lite tidigt ute när han skrev sin bok om Kinas kommande kollaps redan 2001.

Han förutspådde att den kinesiska ekonomin skulle kollapsa och att kommunistpartiet skulle falla inom ett årtionde, och nu är hans förutsägelse fyra år försenad.

Hans kärnargument i boken är dock fortfarande lika giltiga, och Chang fortsätter att förse oss med en ocensurerad bakom kulisserna-titt på Kinas politiska ekonomi.

Epoch Times hade ett samtal med Chang om det på ytan stabila Kina under 2017, och vad som orsakar den verkliga friktionen under ytan.

Epoch Times: Kina lyckades stabilisera sin ekonomi 2016. Kommer regimen att kunna fortsätta så här under 2017?

Gordon Chang: Kina ser starkt ut, men i verkligheten är det svagt. Det finns inte längre någon återvändo.

De satte sig i enorm skuld, och de stabiliserade faktiskt ekonomin. Tillverkningssektorn har gynnats; vi börjar se lite inflation. Men kostnaden har varit oerhörd. Det är den gamla taktiken med att använda skuld för att skapa tillväxt. Det visar framför allt att de är desperata.

Det är några saker som Kina borde göra i reformväg under 2017, men det kommer inte att göras, på grund av det politiska imperativet. I år händer något som bara händer två gånger per årtionde: partikongressen i höst, där de endera meddelar en ny ledare [efter Xi Jinpings nästa mandatperiod], eller så kommer Xi Jinping att sitta kvar. Det här är en väldigt viktig händelse.

Så de kommer att försöka hålla ihop saker och ting. Xi Jinping har hänsynslöst roffat åt sig ansvaret för ekonomin från Li Keqiang. Så han får äran, men också skulden. Han vill inte se någon stor, störande händelse under tiden fram till kongressen. Det borde vara uppenbart, men många människor väger in detta i bedömningen.

Jag tror att de kommer att hålla ihop det genom partikongressen. Sedan kommer det att rasa. De kommer att förhindra justeringar så länge de kan. Jobbskapandet, hålla BNP-tillväxten nära 7, allt det här kommer de att försöka upprätthålla.

Även om tillväxten faktiskt var den de påstår så växer Kinas skulder fem gånger snabbare än BNP. Peking kan blåsa upp ekonomin med spökstäder och snabbtåg till ingenstans, men det är inte gratis, och det är inte hållbart.

Efter partikongressen kommer Kina att hamna i fritt fall.

Det enda som kan förändra den kinesiska ekonomin är fundamentala ekonomiska reformer. Men de går i stället baklänges, Peking stimulerar igen. Man för Kina bort från en konsumtionsekonomi, mot staten, bort från privata företag.

Den ”kinesiska drömmen” innefattar en stark stat, och det är inte kompatibelt med marknadsreformer. Även om Xi skulle vilja liberalisera och förändra så skulle det vara för lite och för sent. Stimulanserna kommer att förstärka de underliggande obalanserna. De kommer att göra det svårare att justera.

ET: Vad händer under den till synes stabila ytan?

Chang: Titta på vad som hände i fjol – kapitalutflödena var troligen högre än 2015. Och 2015 var det värsta någonsin, någonstans mellan 900 miljarder och en biljon dollar.

Kineserna ser vad alla andra ser, och de förstår att det inte stämmer. De ser att ekonomin inte växer. Folk oroar sig för landets politiska riktning, och de ser att slutet närmar sig, så de flyttar sina pengar ur landet.

Folk flyttar också. Unga kineser brukade åka och utbilda sig i USA och sedan åka hem igen. Nu när unga kineser utbildar sig [utomlands] försöker de få jobb på en investeringsbank och stanna. Det är inte så härligt där hemma som Peking påstår.

För att stoppa kapitalflödena och upprätthålla stabiliteten satte de in drakoniska kapitalkontroller från och med oktober,-november 2016.

De satte rejäla begränsningar på utlandsinvesteringar för företag och multinationella. De kan göra så här, men hur länge? Det dödar folks lust att föra in pengar i Kina, eftersom de inte vet om de kan föra ut dem igen. Trots kontrollerna hade de rekordutflöden. Kapitalutflödena under andra halvan, när kontrollerna infördes, var högre än första halvan.

De kommer att fortsätta att försöka gjuta olja på vågorna efter kongressen, men de kommer inte att kunna upprätthålla det här spelet. Det handlar om förtroende, och förtroendet för Kina brister.

ET: De använder även sin utländska valutareserv för att hantera yuanens fall. Internationella valutafonden (IMF) säger till exempel att de tre biljoner som de har räcker för att sköta ekonomin.

Chang: De kan ge vilken siffra som helst, det går inte att veta om den stämmer, precis som med BNP. Du kan inte gå upp till den statliga myndigheten för valutareserven och ta en titt i deras böcker. De kan rapportera vad som helst, och du skulle inte ha någon aning om det. De är dessutom rätt motiverade att fejka den siffran,

Jag tror inte att de har 3 miljarder. De har gjort ett liknande trick som Brasilien gjorde 2014, när de sålde derivat i stället för riktiga dollar. Enligt mina källor är det omkring 500 miljarder dollar som är oklara.

sen har vi de icke-likvida investeringarna i de kinesiska valutareserverna, omkring en biljon dollar. Enligt mina beräkningar har de 1,5 biljoner kvar som är användbara pengar för att försvara valutan. Valutareserverna är inte så stora och så likvida som Peking vill.

ET: Så de kommer att få devalvera förr eller senare.

Chang: Jag tror inte att de kommer att devalvera innan den 19:e partikongressen i år.

Sedan kommer de att behöva devalvera, men inte så långt förbi åtta [nuvarande är 6,9 per dollar] som faktiskt behövs. Den otillräckliga devalveringen kommer att försämra förtroendet; folk kommer inte att tro att det räcker, det måste bli mer. Till sist kommer någon att räkna ut att deras reservsiffror inte stämmer. Men det som de behöver för att försvara sin egen valuta är utländsk valuta.

Xi Jinping säger att den kinesiska drömmen är ett starkt Kina. Så han är ansvarig för allt, och tappat värde gynnar aldrig de kinesiska konsumenterna. De fortsätter att fatta dumma beslut. Det är det politiska systemet; det politiska imperativet är för starkt. Det skulle bli för genant att göra rejäla reformer. Han vill verka stark. De har alltid försökt förhindra naturliga ekonomiska justeringar – och genom att göra det har de förstärkt de underliggande obalanserna.

Så Kina kommer inte att få något 2008, de kommer att få ett kinesiskt 1929.