Eyvind Johnson (1900–1976) beskrivs som en proletärförfattare och en modernist – jag är osäker på vad dessa beteckningar betyder, som regel involverar de nämligen ideologiska antaganden, vilka i Johnsons fall tycks mig fungera dåligt ifråga om proletär och något mindre dåligt ifråga om modernist; Johnson nyttjade de flesta av de tekniker som brukar tillskrivas den litterära modernismen – perspektivskiften, inre monologer, växlingar i tidsplan, med mera. Ett kan lätt konstateras: Johnson var liberal, i meningen individualist i motsats till kollektivist, och fann sålunda alla former av totalitarism motbjudande. Hur skulle han ha sett på vår tid, kan man undra? En man som doktorerat på Johnson menar att Johnson var postmodernist. Det är sannerligen att inte se fågeln för alla fjädrar. Johnson var en berättare, med förkärlek för mer avlägsna tider och kulturer och med ett stort intresse för sin egen livshistoria och allmänna frågor kring tid, medvetande, minne och glömska. En annan man som doktorerat på Johnson fann – ”utifrån en marxistisk ideologikritisk analys” – att ”Johnson vacklar i sin klassolidaritet och inte är kollektivist”. Arma människor. För min egen del tvingar Johnson mig att svara på varför han aldrig riktigt talar till mig. Kanske finner jag för mycket av ”omvägar kring verkligheten” i hans prosa, kanske även detta med hans hävdande om att ”inte en sanning går att finna” – jag tvivlar på att fler perspektiv (av samma författare dessutom) betyder mer sanning; sanning är väl ingen kvantitativ historia! Och det är nog just därför jag så värdesätter ett avsnitt som det här publicerade ur Vägar över Metaponto.
Einar Askestad
[email protected]
