William Blakes anseende var inte högt i en samtid som var fullt upptagen av upplysningens ideal. I dag räknas han både som en av litteraturhistoriens största poeter och en av konsthistoriens mest originella bildmakare.
Poeten, konstnären, grafikern och boktryckaren William Blake (1757-1827) fick under sin levnad inte något större erkännande. Av sin samtid betraktades han allmänt som en kuf. En del ansåg honom rent av vara galen på grund av hans idiosynkratiska åsikter och världsåskådning. I dag räknas han som en av den engelskspråkiga litteraturens största diktare och en av konsthistoriens mest originella konstnärer.
Men av sin samtid ansågs han obetydlig. Detta hade sina naturliga förklaringar. Blake verkade större delen av sitt liv i en tid då den intellektuella och kulturella världen dominerades av upplysningsfilosofin, och till denna hade förromantikern Blake ett komplicerat, för att inte säga polemiskt, förhållande. Ett av hans mest kända citat förmedlar detta väl: ”Fantasin är livets träd, vetenskapen är dödens träd.” För Blake var fantasin människans själva existens. Och även om han inte gick hem hos sin samtid så har hans poesi och konst förfört en senare publik just genom sitt förhållningssätt om att fantasin är människans existens. I Blakes poesi och konst finns inget av en vardag som hunnit i kapp mysteriet.
