Ute på en åker står en bonde och vänder sin jord. Tystnaden är överväldigande, den är landskapets egen, de avlägsna bergens, himlens och jordens tystnad. Någon gång skär ett vasst ljud igenom, då spaden råkar träffa en sten. En bit bort i denna avlägsna landsbygd går en motorväg sedan decennier, på sin höjd far några bilar förbi i timmen. Tystnaden är en fysisk historia – var sak har sin plats, var sak har sitt utrymme, sin rymd. På avstånd närmar sig en bil i hög fart. Bonden höjer stilla blicken, följer dess närmande. Så tvärbromsar bilen, och dörren far upp och en man ropar till bonden: Världen har gått under! Världen har gått under! Lika snabbt slår bildörren igen, bilen rivstartar, och far vidare i hög fart. Tystnaden är snart överväldigande igen, och bonden vänder vidare sin jord.

Scenen är ur en novell av Ray Bradbury, eller åtminstone som jag minns den, och kan leda oss vidare in i några frågeställningar. Alla ting har sin egen tidslighet. Bergsmassiven har en klocka, liksom åkern, som fanns de till för framtiden utan att lämna nuet. Det liknar tålamod, och ödmjukhet. Bonden lystrar till denna klocka, som ingen klocka är. Bonden har del i en tidlöshet. Har han bråttom är det för att naturen ber honom om det; skördas måste när skördas måste, djuren tas in när djuren måste tas in, slakten är slakt, våren är vår. När jag för några decennier sedan bodde på Stora Essingen i Stockholm slogs jag av detta. Mina steg var lugna på min dagliga promenad in till staden. När jag så närmade mig bron över till Lilla Essingen, med Essingeleden med sina sex filer framrusande bilar i motsatta riktningar, märkte jag att något skedde med mig. Mina steg blev allt snabbare. Pulsen steg, en oro och flyktighet infann sig – jag var stressad utan att stressen kom inifrån mig själv. Maskiner, larm, asfalt, metall, jag var i händerna på en rusande värld.