En gammal svärfar skojade en gång på en konferens om en farfarsklocka han fått i arv. Han stod där i talarstolen, tog upp det gamla uret, vände och vred, pratade glatt om hur gammalt och fint det var, och alla skrattade. Jag minns hur jag kom av mig, och han såg på mig och jag såg på honom.

Varför tyckte jag inte att det var roligt? För att det runt om oss som lever inte behöver pysslas om, främjas, eller betraktas med uppskattning. Det som lever leker vi inte med. Vi använder det. Om jag fått välja hade min gamle svärfar bara tagit upp det gamla uret, kastat en blick på det och i nästa ögonblick släppt ner det i fickan igen. Det finns en lycka i nonchalansen och ett vemod i omsorgen. När någonting behöver anbefallas och försvaras så har det gått förlorat och kommer aldrig tillbaka igen. När vi tar upp en gammal klocka ur innerfickan och behandlar den med vördnad dödar vi den för världen. Den tyske filosofen Max Horkheimer har fångat denna dubbelhet när han skriver: ”Det faktum att historien måste åkallas visar att den förlorat sin kraft.” 

När vi försöker frambesvärja historien – genom museer, festivaler, minnesmärken och allt vad det nu kan handla om – kan vi med andra ord vara säkra på en sak. Den är inte längre levande för oss. Det förgångna är inte en naturlig del av våra liv. Tragiken har gått i fullbordan. Om historien finns i våra liv behöver vi inte gå på en utställning om den. Om vi minns behövs inga artefakter.