När jag skriver detta är det fars dag. Kanske är det sentimentaliteten över minnet av min far, eller synen av barnen som springer fram till mig, uppspelta över den present jag ska få men som de kommer att få öppna, eller kanske är det bara livet som det har blivit i denna tid, som fyller min glädje med sorg och vemod. Tidigare under dagen har jag skymtat en verklighet som jag känner till men som jag lever med som om den inte fanns. Några sekunder av ett filmklipp dök upp i det medieflöde som jag knappt följer men som jag ändå ofrånkomligen möter – en bil stannar upp på en gata, miljön är en stad i Mellanöstern, en man öppnar bakluckan, drar ut en kvinna, jag ser för ett ögonblick hennes blå ögon, hennes blick, som är både förskrämd och liksom stum på samma gång, och mannen leder henne bort och utan motstånd följer hon efter, som en hund, eller som en redan död, och jag ser att hon gjort ned sig, att avföring trängt genom hennes ljusa byxor och i nästa ögonblick har jag fällt ned min datorskärm, jag sitter som paralyserad, i en väntan på att komma ur det jag precis har bevittnat.

Vad är det egentligen att vara far? Eller omformulerat: Vad är det ett barn behöver av sin far, som det inte kan få annanstans ifrån? Fadern är den som i sig själv håller ihop, den vars auktoritet bygger på att han är vad han är. Fadern är som en pir ut i havet, om en liknelse tilllåts. Den ligger där av ett skäl. Den ligger där i egen rätt, står emot omgivningen av egen kraft, bärs upp av sig själv och får sin mening av att kunna stå emot havet. Detta slags mening är identiskt med sin funktion. Faderns existens är med andra ord ett med hans självständighet – och suveränitet. Barnet tyr sig till detta, för att finna den identifikation som möjliggör dess egen självständighet. Barnet tyr sig till detta avgränsade av sig självt för att möta sina egna gränser. Barnet möter paradoxalt nog sin far för att samtidigt avskiljas från honom. I detta avskiljande ges, skapas, uppmuntras och i bästa fall överlever barnets egen frihet. Den som aldrig eller till ringa del möter detta självklara och allt annat än hotfulla motstånd som samtidigt är ett lika ordlöst som inbjudande välkomnande hamnar i ett andligt och moraliskt limbo. Den saknar lika mycket gränser som frihet. Den saknar egen integritet och därmed förmågan till ömsesidighet. Den är som ett hål, ett vakuum, en tom gest, ett fåfängt sprattlande – en människa utan gränser kan inte hantera gränser. En människa utan gränser tål inte gränser.