Andra satsen i Schuberts andra pianotrio väcker en känsla som jag inte har något beskrivande ord för. Musiken är varken glad eller sorgsen, varken högtidlig eller skämtsam, varken dunkelt drömmande eller avklarnad, varken intim eller storslagen. Jag blir rörd av den, men jag kan inte beskriva hur den får mig att känna, mer än att den får mig att känna.

Det är inte så att det rör sig om någon väldigt abstrakt eller ”ren” musik; jag upplever Schubert som den kanske mest mänskliga och sentimentala av mina favoritkompositörer. Det är som om han siktar på att väcka och beskriva mänskliga känslor med sin musik. Ofta är de blandade och växlande – glädje som plötsligt slår över i sorg, ljus som bryter in som strimmor i mörker – och jag har oftast inga problem med att sätta ord på vad jag tror pågår känslomässigt i ett Schubertstycke. Men när det gäller andantet i andra pianotrion kan jag inte sätta ord på känslan, bara konstatera att den är väldigt intensiv.