Erik Axel Karlfeldt (1864–1931) är värdigheten själv – orubbligt står han, som det dalalandskap han var sprungen ur och aldrig övergav. När vännen Carl Larsson hamnar i en skaparkris, och inte förmår hitta lusten till att måla, säger målaren till sig själv att han ”skall försöka med Karlfeldt. Han är värdig”. Kan man få ett större erkännande från en konstnär och vän? Onda ord tycks inte bita på Karlfeldt, och kanske är det därför han knappt hörs till i dag. Han är främmande, allt för uppfordrande. Prat trivs som bekant i prat – och den genuine poeten kan inte bidra. Karlfeldts kvinnoaffärer lyfts inte otippat och i brist på annat gärna fram, vilket påminner mig om min kära mor, som jag retade flitigt som ung. Mor var nämligen gift fyra gånger (män var inte hennes starka sida) och hennes svar en gång på min pik satte punkt för all vidare sarkasm och ironi. ”Einar, den enda skillnaden mellan oss, är att jag gifte mig varje gång.”

Karlfeldt gifte sig sent, men med modern till sina barn, och det äkta paret slutade i samma grav. Son till en bonde, som dessutom dömdes till två års straffarbete för förfalskningar av skuldbrev och växlar, gjorde Karlfeldt vad som vid denna tid kanske var den ultimata klassresan. Han invaldes i Svenska Akademien, han blev dess ständige sekreterare, och han blev den förste och ende som postumt tilldelades Nobelpriset i litteratur. Prismotiveringen är den kortaste någon pristagare fått och sannolikt någonsin kommer att få: ”Erik Axel Karlfeldts diktning.”

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]