Det här är berättelsen om Nguyen Thi Lanh från Ho Chi Minh-staden i Vietnam. Hon låg sängbunden i tolv år och livet var mörkt och fullt av lidande. Sedan skedde något av ett mirakel, och nu går hon igen.

Berättelsen om mitt liv som instängd

Efter ett flertal missfall fick jag för 16 år sedan äntligen barn, tvillingar. Sedan de kom in i mitt liv har jag fått så mycket glädje. Men på grund av min dåliga hälsa stannade jag hemma med bebisarna för att de skulle hålla sig friska. Det var en fin period. Jag var så glad över att vara mamma och jag hade ekonomisk trygghet.

Då tog saker och ting en oväntad vändning. Det stämmer att lyckan ibland inte varar länge. Min hälsa blev långsamt sämre och jag blev mycket svag. När mina barn gick i första klass var jag helt förlamad och kunde inte gå. Från och med då började mina barn och min man att hjälpa mig med alla mina personliga göromål.

Jag letade både inom den österländska och den västerländska medicinen, men ingenting hjälpte. Jag återvände till rummet och kände mig inburad för resten av livet.

För att hitta ett botemedel och få slut på lidandet började jag leta efter en bra metod. Jag besökte några kända läkare som gav mig olika behandlingar. En tysk ortoped sade att jag hade en fysisk depression och gav mig en vätska, men det fick mig bara att må sämre. En annan läkare föreslog en operation, men jag bestämde mig för att inte göra det. Jag letade både inom den österländska och den västerländska medicinen, men ingenting hjälpte. Jag återvände till rummet och kände mig inburad för resten av livet.

Vid ett tillfälle som jag minns väl åkte vi bil, och jag såg havet genom bilfönstret. Det var så vackert, och det slog mig att jag inte hade varit ute på väldigt länge. Känslorna kom över mig och jag var så ledsen över att min sjukdom inte hade blivit bra än, trots att jag hade spenderat mycket pengar.

Då hade jag just träffat en läkare som lovade att bota mig. I början kände jag mig bättre, men efter en månad var jag helt utmattad. I tolv år hade jag letat efter medicinska behandlingar hos så många människor. Jag hade tagit så många mediciner, men allt hade varit förgäves. Det kändes som om det inte fanns någon väg ut ur det här inburade livet som ödet hade gett mig. Jag var bunden till min man och mina barn.

Sann kärlek är helig

Mitt tillstånd blev bara sämre. Jag kunde inte äta, och familjen förberedde sig för slutet. Men min man och mina barn insisterade på att jag skulle leva tills barnen tog examen. Grannar och vänner sade åt mig att försöka leva tills barnen hade blivit 15 år. Jag tänkte på hur mycket min man älskade mig. Han hade varit föräldralös sedan han var fem år, och jag ville inte att mina barn skulle få möta samma öde.

En gång trodde jag att jag äntligen skulle få befrielse. Jag var glad och tänkte också på min familj, som inte skulle behöva sitta bredvid mig hela tiden.

Jag hade bett min man att släppa taget om mig. Istället sade han att den kärleken kan hjälpa mig att leva och att se barnen växa upp. Jag sörjde att mina barn inte hade haft en mamma som kunnat ta hand om dem sedan de var fem år. Istället hade de fått ta hand om mig. Tvillingarna delade på hushållssysslorna och att ta hand om mig. De arbetade hårt.

Vid den tiden hade vi besparingar som räckte i fyra år, men efter det blev vi fattiga. När min äldre bror såg mig ville han hjälpa oss och ta mig och barnen med sig, men min man var beslutsam och ville sköta om mig. Jag hade verkligen tur som hade min man vid min sida.

För att kunna ta hand om mig bytte han jobb och började arbeta som vakt. Han arbetade skift för att kunna ta hand om mig. Jag tänkte på hur jag – en jordbruksingenjör – hade fått ett sådant tragiskt öde. Jag kände skuld inför mina barn när de fick ansöka om fattigdomsstöd.

Mirakler kan ske

En dag fick jag ett samtal från min kusin. Hon berättade att hon hade börjat lära sig en metod som kan hjälpa en att läka sig själv. Hon undrade om jag ville prova. Jag kastade mig över den, som om det var mitt sista hopp. Efter några dagar fick jag en bok: "Zhuan Falun". Min dotter läste den för mig. Då hände ett oväntat mirakel: Inom tre dagar kunde jag stå upp igen, helt själv.

Jag var så glad över att kunna känna mina egna fötter. Jag kände mig så tacksam över att någon såg efter mig och aldrig gav upp hoppet om att jag en dag skulle kunna räddas. Från den dagen började jag läsa och öva Falun Dafa regelbundet. Jag tränade på att gå och tog hand om mig själv. Nu kunde jag själv gå på toaletten och stryka kläder åt barnen.

Det hände också något intressant när jag tillsammans med andra Falun Gong-utövare såg en föreläsningsserie på video med Falun Dafas grundare. Vi skulle vara snyggt klädda, men jag hade ingen dräkt att ta på mig. Jag fick låna en av en annan utövare. Alla sade att den passade så bra. Men, på andra dagen upptäckte jag att dräkten kändes snäv och på den tredje dagen kunde jag inte ha den alls. Plötsligt hade jag gått upp i vikt. Alla skrattade och undrade hur jag kunde gå upp flera kilo på ett par timmar.

Trots att jag inte kan gå som vanliga människor, så är jag mycket glad över att stappla runt och känna solen och den friska luften. Nu kan jag också förstå Falun Gongs principer sanning, medkänsla och tålamod. Genom att läsa boken har blivit mindre arg.

Uppriktig tacksamhet och respekt mot nära och kära

Jag tackar ödet för min mans kärlek, trots alla svårigheter. Jag är också så tacksam för mina barn som gav mig kraft att leva. Nu utövar hela familjen Falun Dafa. De har utvecklats fort och är glada. De har sett ljuset efter mörkret och de hemska dagarna med lidande.

Mitt liv har gjort en helomvändning och jag har verkligen fått en chans att lära om meningen med livet och gemenskapens glädje.

 

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen