Dolda världar
Ett liten öppning kan vara en portal till en hel värld
Fei Changfang blev vittne till hur den gamle mannen försvann ner i en kalebass. Sun Mingguo/The Epoch Times


Det finns flera gamla legender och berättelser från det gamla Kina som handlar om människor som trätt in i en stor, stor värld genom en pytteliten öppning.

William Blake skrev; ”Att se en värld i ett sandkorn. Och himlen i en vild blomma.” Buddha talade om tre tusen världar och inom taoismen ser man människokroppen som ett helt kosmos.

 En värld inuti en kalebass

Det var en gång en ämbetsman som hette Fei Changfang, som bodde i Runan. Han hade ansvar för basarer under den Östra Handynastin. På basaren fanns en gammal man som sålde medicin och som alltid hade en kalebass hängande vid ingången till sin butik.

Varje kväll när basaren stängde hoppade den gamle mannen ner i kalebassen. Ingen av de andra säljarna i basaren eller någon i staden hade sett honom göra det. Men en dag stod Fei Changfang på andra våningen och råkade av en händelse se när den gamle mannen försvann ner i kalebassen.

Förvånad över händelsen tog han med sig kött och vin och gick på besök till den gamle mannen. Men den gamle mannen bad honom komma tillbaka nästa dag.

Fei gjorde som mannen sade och kom tillbaka nästa dag. Tillsammans hoppade de ner i kalebassen. Trots att öppningen på kalebassen var liten så öppnade sig en stor och vacker värld inuti den. Överallt fanns delikatesser och sammetslena viner.

De två männen åt och drack, sedan återvände de. Efter besöket i kalebassen började Fei utöva taoism och blev den gamle mannens lärljunge.

En värld inuti en mänsklig kropp

En historia om Pingyang Sheng, nedtecknad av Le Jun, under Qingdynastin.

Ingen visste varifrån Pingyang Sheng kom. Det sades att han hade kommit bort när han var liten, och när han kom hem vid 15 års ålder hade han tappat talförmågan. Han hade inga skor och trasiga kläder. Inte heller kammade han sitt hår eller badade. Han varken åt eller drack, inte ens vatten.

Det fanns en lärd man med efternamnet Zhou som lade märke till att Pingyang Sheng var annorlunda och blev nyfiken. Han ville gärna försöka ta reda på orsaken bakom hans märkliga beteende, utan att lyckas.

Men en dag när han var ute och promenerade vid ett fält fick han syn på Pingyang Sheng. Strax innan hade det varit ett riktigt regnoväder och marken var gyttjig och lerig. Zhou såg att Pingyang Sheng inte alls sjönk ner i leran och hans fötter blev inte ens smutsiga. Han följde efter honom till ett gammalt tempel och kikade i smyg in bakom en dörr. Då fick han se hur Buddha-statyn reste sig för att välkomna Pingyang Sheng och de började samtala. Han insåg då att Pingyang faktiskt kunde prata om han ville.

Följande natt gick Zhou fram till Pingyang Shang, bugade och bad att få bli hans lärljunge. Pingyang skrattade och sade att han inte var en odödlig, och det han nyss sett bara var magiska tricks.

Sedan tog Pingyang Sheng av sig på överkroppen och visade en ruta med ett litet hål i bröstkorgen. Han bjöd Zhou att stiga in i det. Zhou kunde inte tro sina ögon men började ändå lyfta sin fot. Innan han visste ordet av hade han trätt in i Pingyang Shengs bröstkorg genom det lilla hålet.

Där inne fanns en hel stor värld fylld av vardagliga saker. Där fanns bönder som jobbade på fälten, människor som skyndade fram bärande saker på sina axlar och barn som sprang omkring. Där fanns också en basar som sålde alla tänkbara varor. Där var ett rikt och blomstrande växt- och djurliv.

Zhou hade inget problem att leva i välden som fanns där inne. Faktum är att att kände sig så behaglig att han nästan glömde bort att han var inuti Pingyang Shengs bröstkorg.

Efter tre dagar kom Zhou fram till ett bländande palats. Alla i slottet bar vackra kläder. De hade välsmakande mat och teet var bryggt med snövatten. Påfåglar, fenixar och tranor dansade utanför porten. Det fanns ingen vind och man kunde höra en förtrollande musik.

Zhou reste en lång väg i världen som fanns inuti Pingyang Shengs bröstkorg. Han tappade räkningen på hur många värdshus han stannat vid. Årstiderna passerade och tiden flög iväg. Zhou började känna det som att han var på mot ingenstans.

Han grät av ensamhet. Han trodde att han drömde, men det var ingen dröm. Han trodde han var död, men han var inte död. Till slut stod han inte ut längre. Han ropade Pingyang Shengs namn.

Innan han visste ordet av trillade han ut genom Pingyang Shengs vänstra öra, och var tillbaka i den verkliga världen. Ljuset som brann på bordet när han gav sig iväg brann fortfarande. En utropare ropade att det var nattens fjärde vakt (omkring klockan ett på natten).

På bara några timmar hade Zhou fått uppleva nästan en halv livstid.