Finska dirigenten Dalia Stasevska har ett särskilt intresse för musikens förmåga att berätta historier. 18-19 september kan du höra henne framföra ett av sina favoritverk tillsammans med Radiosymfonikerna i Berwaldhallen.

Hon är inne i en hektiskt period. Nyligen påbörjade hon sin tjänst som gästdirigent för BBC:s symfoniorkester och plötsligt "exploderade schemat": Hon reser mellan kontinenterna och efter den senaste turen till Oslo, Trondheim och London anlände hon i Stockholm i natt klockan 2, har repeterat hela dagen och känner sig nu "som en skosula" säger hon, men hon älskar det.

Dalia Stasevska visar inte några yttre tecken på trötthet. Tvärtom, ögonen lyser energiskt när hon pratar om den ryska tonsättaren Sergej Rachmaninovs "Symfoniska danser" som hon är här för att framföra. Det här är Rachmaninovs sista fullständiga komposition, ett orkesterverk i tre satser från 1940. Det är ett verk som ligger Dalia varmt om hjärtat.

Rachmaninov föddes in i den ryska aristokratin och började komponera musik redan i unga år. I samband med ryska revolutionen 1917 flydde han landet, och efter en tid i Skandinavien och Schweiz där han framförallt hade framgångar som pianist bosatte han sig så småningom i USA där han levde fram till sin död 1943.

På ålderns höst hade han insett att han aldrig skulle återse hemlandet och känslan för Ryssland växte sig starkare, vilket återspeglas i hans kompositioner. "Symfoniska danser" är som en avskalad summering av tonsättarens karriär med många citat från tidigare verk, och liksom essensen av hans samlade livserfarenhet.

Dalia växte upp i en finsk-ukrainsk konstnärsfamilj, och även om hon lever i Helsingfors och aldrig har bott i Ukraina står hon med ena foten i ett slaviskt kulturarv. Som liten läste hon mycket rysk litteratur, såg ryska filmer och rysk teater. Hon upplever att Rachmaninovs danser talar till henne, som att varje not och varje fras i verket uttrycker något specifikt.

– [Symfoniska danser] har hela Rachmaninovs värld i sig. Allting han tänkte och kände i sitt liv finns i det här verket: Hans glädje, hans melankoli, hans kärlek, ilska, passion. Jag tycker att det här är hans kanske bästa skapelse, säger hon.

– Att han måste hålla sig borta från hemlandet på grund av den politiska situationen och krigen var svårt för Rachmaninov, men det finns fortfarande någon slags väldig glädje i det här verket, och kärlek till Ryssland och allting han har fått därifrån.

– Ibland är det svårt att beskriva den här musiken, sätta ord på den, för den känns på så många sätt som mitt eget kött och blod. Jag känner sig så naturlig och bekväm i den.

[Den här musiken] känns på många sätt som mitt eget kött och blod.
– Dalia Stasevska

Från början var verket tänkt att sättas upp som balett med hjälp av den ryska balettdansören Michel Fokine, som även han levde i USA sina sista år och var vän till Rachmaninov, men när Fokine dog 1942 gick planen i stöpet. Man kan dock höra dansen i musiken, inte minst i andra satsen där skira stråkar stundtals nästan leviterar i kontrast mot den rytmiska tätheten.

Verket har även inslag av rysk kyrkomusik och gregoriansk sång. Här återfinns "Dires Irae" som katolska kyrkan använder i sina dödsmässor. Tonsättaren citerar även sitt eget acapellaverk "All-Night-Vigil" från 1915: ett verk som i och med religionsförbudet bannlystes vid revolutionens utbrott. Vanligen sjungs dessa sånger långsamt – men Rachmaninov låter det hela blomma ut i en glädjefylld final, säger Dalia.

Det som framförallt drabbar Dalia är drivet i musiken. Efter de inledande tonerna är den nästan ostoppbar: musiken strömmar och strömmar, säger hon, för att sedan konkluderas heroiskt.

För ett år sedan släpptes en inspelning där Rachmaninov själv spelar piano till "Symfoniska danser". Det är framförallt den som inspirerar Dalias dirigering.

– Generellt sett tycker jag med verk från den romantiska eran att det är viktigt att inte göra för många saker, utan låta musiken flöda i sig själv. Det är det jag hör när Rachmaninov själv spelar – det är så enkelt, han låter bara musiken vara och bli spelad. Det är det jag försöker att åstadkomma den här veckan, att hitta det här flödet och det ostoppbara.

Har Puccini att tacka

Intresset för dramatisk musik har funnits med från tidigaste tonåren. Föräldrarna hade uppmanat Dalia i unga år att börja spela fiol. När hon var 13 bad hon en av de anställda på musikkonservatoriet om något intressant att lyssna på och tipsades om Puccinis opera "Madama Butterfly".

– Tänk dig att sätta denna fantastiska, dramatiska kärlekshistoria i en 13-årings hand. Det var det! I ett halvår lyssnade jag på den dagligen, jag bad om librettot och lärde mig det utantill, jag lyssnade på alla inspelningar som fanns och i och med det väcktes min passion för orkesterljud.

Hon bestämde sig för att bli orkestermusiker. Hon lärde sig spela symfoni efter symfoni genom att lyssna på inspelningar och spela med – på så vis lärde hon sig exempelvis Beethovens alla symfonier innan hon var 15 år. När hon var 18 började hon på Sibeliusakademin.

– Jag hade aldrig sett en kvinna som dirigent så tanken slog mig aldrig. När jag var 20 såg jag för första gången en kvinna som dirigerade och i det ögonblicket förstod jag.

Hon gick sedan på Kungliga musikhögskolan och studerade för dirigenten Jorma Panula som stått bakom många av de stora finska dirigentnamnen, såsom Esa-Pekka Salonen och Jukka-Pekka Saraste. Hon har även varit Esa-Pekka Salonens assistent och för fem år sedan dirigerade hon för första gången en opera när hon assisterade Mikko Franck som skulle dirigera "Riddar Blåskäggs borg" av Béla Bartók på operahuset i Helsingfors. När Franck blev sjuk inför generalrepetitionen fick hon rycka in som dirigent. Efter det fick hon genomföra flera egna projekt på operahuset. 

Erbjudandet om att bli gästdirigent för BBC:s symfoniorkester kom som en överraskning. Det är en dröm som går i uppfyllelse, säger Dalia:

– Nivån är så hög, det inspirerar mig att nå längre och göra mitt bästa. Och så spelar de allting – det är det som gör att vi matchar varandra så bra. Jag är bekväm med tidig musik, romantikens musik och samtida musik, även populärmusik. BBC har aldrig utgett sig för att vara en "Mahler-orkester" eller en "Bruckner-orkester", de spelar allting.

Nivån är så hög, det inspirerar mig att nå längre och göra mitt bästa. 
– Dalia Stasevska

– Det är det jag tycker är så fascinerande med musik, vi kan tala till så många olika genrer och personer. Vi berättar historier, alla borde komma med ett nyfiket sinne, inte bara de som älskar klassisk musik.

Dalia Stasevska är gift med självaste Sibelius barnbarns barn Lauri Porra som också är musiker. Men det var inte på Sibeliusakademin de träffades – Porra ägnar sig åt en helt annan genre: Heavy Metal. Det var en lyckträff att de hittade varandra, berättar Dalia: De kände inte till varandra utan möttes på en hamburgerrestaurang mitt i natten och började samtala. Resten är historia, säger hon. Ibland musicerar de tillsammans. 

Men nu är hon alltså i Stockholm och ska samarbeta med Radiosymfonikerna. Vilka är deras styrkor? 

– Det är en mästerlig orkester! De är snabba och man kan höra att Daniel Harding har jobbat med deras klang, man hör det direkt. Det är fantastiskt att jobba med dem, säger Dalia Stasevska.

Utöver Rachmaninovs "Symfoniska danser" står Britta Byströms "Avskedsvariationer" och Peter Tjajkovskijs "Rokokovariationer i A-dur" på programmet. Konserten framförs vid två tillfällen: 18 och 19 september kl 18 i Berwaldhallen.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.