Det lokala blir nationellt
Mer konst flyttar från den analoga till den digitala världen under pandemin. Foto: Dofia Drevemo


Kolbäcksådalens konstrunda har blivit digital. Plötsligt kan jag vara med på vernissage och delta utan att ens behöva lämna min underbara ö.

Det är inte bara det att jag kan vara med som kund, kanske kan jag också deltaga som konstnär. Det finns något diffust där. Något underförstått att en konstrunda mest är till för lokala konstnärer. Riktigt så är det förstås inte men plötsligt öppnas en bekvämlig väg att delta i evenemang fastän jag inte har någon lokal anknytning till dem. 

Jag hoppar nog Kolbäcksådalen denna gång men upptäcker digitala konstfenomen jag förr inte varit medveten om fanns. Kransen runt, Konstrundan online. Jag känner hur jag inte riktigt hängde med när utställningen på My Art Factory, där jag har ett verk hängande, diskuterade digital vernissage. Det kändes då inte riktigt på riktigt. Inbjudan kom via Facebook och min gamla stenåldershjärna hängde inte helt med i att det var ett faktiskt event som skedde.

För några år sedan läste jag en artikel som diskuterade skiften i hur vi tänker när vi går in i en alltmer digital tidsålder. Skribentens poäng var att de ungdomar som nu växer upp med en egen smart telefon i handen från åtta års ålder och som lär känna en smart platta senast på förskolan ser den digitala världen som mer verklig än den fysiska världen. Att vi har många ungdomar där bekräftelsen på internetforum och diskussionen genom dataskärmen känns mer verkligt än det fysiska.

För mig är inte en vernissage på riktigt om vi inte träffas, en konstutställning inte äkta om tavlan inte syns i verkligheten och jag bor inte i området kring Kolbäcksådalen även om jag nu hemifrån mitt vardagsrum kan vara utställare på denna konstrunda.

Jag tvingas dock sakta in i det digitala. Jag är slöjdlärare och sitter framför min skärm på distansundervisningen och pratar till en hög bilder föreställande bilar, dinosaurier och kändisar med namn på mina elever undertill. Jag ser inte deras ansikten, jag kan inte locka fram leenden hos dom halvt deprimerade eller vädja till de skoltrötta att ta ansvar för sina liv. På samma sätt skulle jag inte se Kolbäcksådalen invånare i ansiktet, vi skulle inte kunna skratta åt de små misstagen på mina reliefer, oja oss över hur barken släpper när träet på mina verk torkar eller dra anekdoter kring livet runt omkring mina dikter. 

Det känns som att jag skulle gå från konstnär till försäljare om det digitala tog över mina konstrundor. Ibland undrar jag när det slår om, när kastar vi våra telefoner i sjön och inser att vi inte behöver mer social kontakt än den vi kan nå med våra armar, inte behöver en skärm när vi kan läsa tidningar av papper.

Men i all min frustration så står jag där. Med min egen hemsida, publicerar mina krönikor även på Facebook och lägger en glad länk till dom på linkedin. Där finns trots allt alla mina vänner som jag inte längre känner. Alla som kanske vill nås av mina grubblerier fastän vi aldrig kommer att se varandra och så olikt en tidningsartikel är det ju ändå inte.

Man vet heller inte vad som händer med bilder på ens konstverk när dom väl hamnar på nätet. Det är både spännande och lite läskigt. För några månader sedan när min bättre hälft tittade igenom sitt flöde på Instagram så hade en av hennes vänner tagit en bild på ett av mina verk och skrivit ”Träskalle” rakt över bilden. Det visade sig att detta var ett av hans sätt att omforma konst och visa uppskattning, även om det inte var helt tydligt vid första ögonkastet. Han hade ingen aning om att det var mitt verk då bilden klippts till av någon annan och skickats vidare utan källa. Kanske nådde jag där en målgrupp jag annars aldrig skulle nå. 

Den äkta konversationen äger något som aldrig kan översättas digitalt. Även om vi på en utställning bara utbyter blickar så överförs något som annars aldrig skulle kommit fram. Ett konstverk är på något vis en realisation av min själ vid punkten där det skapades. Jag gjorde för knappa året sedan ett verk med titeln ”Då älskar jag min fiende”. Varje gång jag ser det minns jag den tiden, alla tankar och känslor som flödade då. Min fascination över att vi människor har möjlighet att nå ett tillstånd av frid som möjliggör en full förståelse av de som gör oss skada. Ett sinnestillstånd som förmår oss att hjälpa istället för att bli sårade.

Jag vill stå framför dig när du läser det, se dig i ögonen och omforma mig själv i den underbarhet det innebär att få förklara mina innersta känslor. Även om du också gärna får ta del av mina tankar via en bild och en förklaring, på en skärm.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.