Depression - eller pånyttfödelse


Förra sommaren kom jag, genom ett sommarprat, för första gången i kontakt med en kvinna vid namn Maria som kallar sig själv ”Vildhjärta”. Jag skulle kalla henne slöjdare, hon kallar sig själv pinnkonstnär. Kanske är hon i grunden en folkkonstnär, orden är många när vi försöker definiera och förstå varandra. Vildhjärta fann sitt konstnärskap när hon efter en depression började vandra i skogen och skapa konst av pinnar.

Hon föll i glömska efter sommaren men kom tillbaka när jag i panik sjukskrev mig från jobbet med utbrändhetssymptom. Jag fick träffa en läkare som tittade mig i ögonen och sa ”Anton, du är inte sjuk, detta är en fullt normal reaktion på en orimlig situation”. Jag gick hem, inte mindre förvirrad än när jag kom dit men kanske lite klokare. Jag fastnade sedan vid en dokumentär som Vildhjärta medverkade i, ”a Tale from the Woods”. Där pratade hon om hur vi försöker vara friska men att det ibland inte går om vår omgivning är sjuk: ”Om vi bara stoppar oss själva fulla med gröna drycker eller någon yogaform eller till och med skogsbad eller något sådant så ska vi förbli friska i en ganska sjuk miljö.”

Vad är det då som måste ske? Jag var helt enkelt tvungen att arbeta med mig själv så att jag sedan på ett bra sätt kunde förhålla mig till och förändra min omgivning. Det läskiga i den processen var hur mycket jag själv hjälpte till att upprätthålla en stressad miljö i mitt arbete. Bara genom att ta ett steg tillbaka själv förändrades min situation och min omgivning. Vildhjärta tog en lite annorlunda väg, hon klev av, fann sig själv i skogen och stannade där. I sitt sommarprat förra sommaren reflekterade hon över hur hon omedelbart kände sig frisk när hon fick vara i skogen, hur depressionen inte längre fanns, hur själva miljön gjorde henne lycklig. Hon hade hittat hem.

Jag tänker på Vildhjärta till och från. Som en av dom här människorna som gjorde något man inte kunde föreställa sig. Vad tänkte hon när hon gick ut i skogen och började samla pinnar i en korg?

"-Inte ska du gråta nu när de högg gammelskogen. Det är inte vidare artigt. Du får väll hitta en ny att tralla runt i. - Det är just det , snyftade björnflickan. Det finns ingen ny gammelskog." "-Åh nej, varje oktober kommer magsåret som ett brev på posten. Stress, säger doktorn. Jag måste varva ned. Det är bara det att just i oktober känner jag mig alltid så jagad." Foto: Maria Westerberg

Kunde hon själv föreställa sig att detta skulle bli hennes levebröd? Att hon skulle bli en känd pinnkonstnär? Men hon tog ett steg mot det hon älskade. Hon offrade sin trygghet. Hon gjorde ett val och tog konsekvenserna. Hon blev en av dessa människor som vi andra kan använda som en alternativ referenspunkt. Som en egen ytterlighet i förhållande till det kommunala lönearbetet.

Men visst ligger detta i tiden. Idealet om den ädla vilden som glömmer allt med banklån och globala problem för att dra sig tillbaka till en enklare tillvaro. Att känna friheten, men också ansvaret, i att hamna i utkanten av det sociala och ekonomiska skyddsnätet. Att känna tillfredställelse i att offra bekvämligheten för en dröm. Att känna av konsekvenserna av sina val, att få sin frihet. Samtidigt som detta frihetsideal är så mycket bekvämare att iaktta på avstånd.

Så vad gör hon egentligen, denna Vildhjärta? Hon samlar material från skogen, pinnar. Hon tittar på dom, hon finner någonting i dom, hon omskapar och skapar. Gräver fram det uttryck pinnen själv har. Kanske känner hon vad veden vill uttrycka. Kanske omskapar hon sig själv i skapandet.

Kanske är det inte hon som omskapar pinnarna utan den skapande processen som omskapar henne. Hon gör vad hon älskar och förlorar sig i det. Just denna process är nog det som mest fascinerar mig och som gör att vi människor vill skapa. I moderna ordalag kallar vi det ”flow”. I skapande sammanhang är ordet inte viktigt, vi bara gör.

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info: