Professionella kulturutövare och arrangörer kämpar för att överleva i vårt nedstängda samhälle. Krisstöd går att söka, men är en tidskrävande och komplicerad process. Nu är det hög tid att värna om kulturens existens.
Jag deltar i ett webbseminarium om krisstöd för särskilda behov i kulturlivet, som Kulturrådet arrangerar med anledning av covid-19. Det är andra veckan i februari och för många kulturutövare är den snart ett-åriga nedstängningen en katastrof.
Under hösten fattade regeringen ett beslut om hur ett krisstöd på 1,5 miljarder kronor till svenskt kulturliv ska fördelas. Fördelningen är gjord utifrån erfarenheten av de stöd som delades ut under våren och sommaren till kulturlivet. Den största delen av krisstödet fördelas av Statens kulturråd, Filminstitutet, Konstnärsnämnden och Författarfonden.
Statens kulturråd har fått i uppdrag att fördela 881 miljoner kronor. Av dessa ska 400 miljoner kronor kunna sökas av arrangörer som kompensation för uteblivna intäkter då evenemang blivit inställda eller skjutits upp. Många väntar nu på att få det hett efterlängtade stödet, men pengarna lär dröja då EU-kommissionen ännu inte beslutat i frågan.
På webbseminariet får jag reda på att Sverige måste redigera sin ansökan till EU. Jag gissar att det lär ta tid, och innan hela processen är klar hinner livsverk och verksamheter försvinna bort som sand mellan fingrarna för många kulturutövare och arrangörer.
Webbseminariet fokuserar på hur kulturverksamheter kan få stöd för att överleva under nedstängningen. Stödet omfattar föreningar och företag inom kulturområdet och kan sökas av verksamheter från hela landet. Hälften av tiden på seminariet är avsatt för att gå igenom den skriftliga ansökan. En byråkratisk och för många en komplicerad process.
Kulturutövare som har den lyckosamma turen att vara verksamma vid en institution har en administration som tar ansvar för ekonomi och ansökningar. Men alla andra frilansande scenkonstnärer och musiker med eller utan egen firma måste själva göra ansökningar. Visserligen ingår i många konstnärliga utbildningar nu för tiden kurser i entreprenörskap, men det föränderliga kulturområdet gör situationen komplicerad och tidskrävande.
Det är nu vi behöver slå på den stora trumman för kulturens överlevnad.
Dessutom upplever kulturutövare sig diskriminerade i relation till annan verksamhet i samhället. Häromdagen pratade jag med en musiker som inte förstår att restauranger kan ha öppet och ta emot gäster samtidigt som konsertsalar måste hålla stängt, även om de kan skapa två meters mellanrum mellan varje åskådare och begränsa publikantalet.
Jag tänker på alla köpcentra där hundratals människor kan trängas. Varför olika restriktioner för varuhandel och kulturevenemang?
Många kulturutövare har tillbringat år med att utbilda sig, och som professionell krävs det att teknik och konstnärlig uttrycksförmåga ständigt utvecklas, vilket medför ett livslångt lärande och övande. All den här kunskapen och erfarenheten inom det konstnärliga området får inte kastas bort i den här tidsperioden.
Det är just nu som vi behöver värna om kulturen och kulturutövarna. Det är nu vi behöver slå på den stora trumman för kulturens överlevnad, och ge möjlighet för de konstnärliga uttrycksformerna att vara närvarande och synliga i samhället för att förmedla hopp och kraft till oss alla.
Kristina I Kleinert är danspedagog med inriktning klassisk balett. Hon har en MA i Samtida dansdidaktik med inriktning koreografi och har medgrundat dansskolor både i Sverige och utomlands.
Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.
