Vi översköljs av detektivromaner. De flesta är ren underhållning utan större verkshöjd. Men det finns guldkorn, och till dem hör Raymond Chandlers romaner om privatdetektiven Philip Marlowe. Att läsa och utforska Chandlers hårdkokta berättelser är ett verkligt äventyr.

Den brittiske författaren och poeten W.H. Auden slukade deckare. I inledningen av sin essä The Guilty Vicarage: Notes on the Detective Story, by an addict (1948) avger han följande bekännelse om denna sin last: ”För mig som för många andra är läsningen av deckare ett beroende likt det man kan ha av tobak eller alkohol. Symptomen är följande: För det första, intensiteten i suget. Om jag har något att göra måste jag vara försiktig så att jag inte får tag i en deckare, för när jag väl börjar med en kan jag inte arbeta eller sova förrän jag har läst klart. För det andra, dess specificering – berättelsen måste överensstämma med vissa formler (jag har till exempel mycket svårt att läsa en deckare som inte utspelar sig på landsbygden i England). Och för det tredje, dess omedelbarhet. Jag glömmer historien så fort jag har läst klart och därefter vill jag inte läsa den igen.”

Är den typ av läsning som Auden beskriver alltså att likna vid ett beroende av tobak eller alkohol? I sin essä fortsätter Auden att lika ledigt som intelligent undersöka den frågan. Vad han inte alltför förvånande kommer fram till är att vissa deckare trots allt inte bara besitter ett underhållningsvärde. De kan också ha ett konstnärligt värde.