Vare sig det handlar om terroristattacker, politiska extremistgrupper eller virus så tar stater allt oftare till undantagstillstånd med hänvisning till hälsa och säkerhet för befolkningen. Den underliggande maktprocessen rör sig i själva verket om att liberala demokratier utvecklar totalitära drag med hjälp av diverse kriser, hävdar juridikstudent Markus Johansson-Martis.
Undantagstillstånden blir allt längre och mer frekventa. Under västvärldens pandemihantering har det mänskliga livet i flera länder endast tillåtits existera per se men många delar som gjort livet värt att leva har förbjudits.
Det nakna livet (La nuda vita) är en term från den italienska filosofen Giorgio Agamben. Den är baserad på den antika filosofins distinktion mellan Bios och Zoẽ, där Bios innebär livet i den politiska sfären, alltså det legitima livet i samhället. Medans Zoẽ istället innebär att bara vara levande i sig och inte nödvändigtvis med rättigheter. Med moderna termer skulle man kunna likna dessa två vid medborgaren och slaven. Medborgaren erhåller rättigheter och är en del av det sociala sammanhanget medan slaven däremot är inget mer än just det nakna livet man ser. Han innehar inga rättigheter eller en värdighet som den politiska suveräniteten behöver ta hänsyn till men trots det förblir en del i rättssystemet – fastän han står utanför.
I Sverige till exempel är de allra flesta medborgerliga rättigheterna, som alla återfinns i kapitel 2 Regeringsformen, relativa. Gemene man har i Sverige långtgående rättigheter när det kommer till åsiktsyttring, företagsbildande, rörelsefrihet och föreningsbildande men dessa rättigheter kan minimeras eller tillfälligt upphöra att existera i händelse av kriser i form av pandemier eller krig. Det innebär att när staten anser att åtgärden är nödvändig, ändamålsenlig och godtagbar i ett demokratiskt samhälle samt kan anses vara proportionerlig så kan den ta dina rättigheter ifrån dig. Precis som det har varit nu i pandemitider och fortfarande är, ändock mycket värre i andra västerländska länder. Kriterierna för att inskränka rättigheter återfinns i 20–21 § kapitel 2 Regeringsformen och dessa måttstockar är tämligen subjektiva samt förutsätter premissen om att staten faktiskt är bättre förmögen att handla och ta till vara på individens intressen än denne själv.
Redan i mars i år slogs det fast att lockdowns tar fler liv än vad de faktiskt räddar. Vetenskapens värld på SVT redovisade vilka andra hälsoeffekter Sveriges relativt sett milda inskränkningar av människors sociala liv har inneburit. Ungdomar blir deprimerade och klarar inte av skolan, samtidigt tappar de både möjligheter och lust att motionera. Till vilken nytta då i en pandemi? Lägg därtill att vi har haft ovanligt få upptäckta cancerfall i befolkningen. Samtidigt som det absolut inte finns någon överdödlighet alls i landet. Hur mycket undantagstillstånd kan och bör man som medborgare stå ut med och vilka statliga åtgärder ska man faktiskt tolerera, när de varken kan anses vara ändamålsenliga eller nödvändiga för att rädda maximalt med liv?
Undantagstillståndet är en fas som kan liknas vid ett juridiskt vakuum, som samhället går in i när statsmakten utger sig vara tvungna att suspendera delar eller hela konstitutioner för att kunna hantera olika typer av kriser. Detta inkluderar oftast även medborgerliga rättigheter som är oundgängliga för att Bios ska existera. Giorgio Agamben redovisar i sin bok med samma namn hur dessa, sedan 1900-talets början, uppstår allt oftare och består allt längre i demokratiska länder. Med hänvisning till ett undantagstillstånd tog Hitler makten, USA:s krig mot droger och terrorism tog fart och även Patriot Act kom till. Åtgärder som ingetdera har resulterat i några önskvärda framgångar utan endast i ökade statliga befogenheter gentemot dels sin egen befolkning men också andra länders. Agamben tycker sig istället se hur undantagstillstånden allt mer blir en integrerad del av vår vardag.
I samma bok diskuterar han vem som kan utfärda undantagstillstånd i ett samhälle och till sin hjälp lånar han Suveränen från Carl Schmidts teorier. Den entitet som har förmågan att utfärda undantagstillstånd är den som kallas Suveränen, vilket i vår tid är nationalstaterna. Utöver att kunna utfärda undantagstillstånd kan även Suveränen legitimera lagen, vilket i praktiken innebär att denne samtidigt förmår att stå utanför rättens yttre gränser. Suveränen saknar därför anledning till att inte agera på ett totalitärt sätt i händelse av ett undantagstillstånd – eftersom det är en extraordinär situation.
När Suveränen väl bestämmer sig för att utlysa undantagstillstånd så innebär det att rätten suspenderas tillfälligt och att alla juridiska skydd för den enskilde reduceras. I praktiken lämnar då medborgaren tillståndet av Bios till att bli Zoẽ, i den mån som Suveränen önskar. Med motiveringar om medborgarnas skydd och hälsa förbiser regeringar allt vad medborgarens rättigheter, integritetsskydd och principer om maktdelning och rättssäkerhet innebär. Men det har kanske inte alltid varit så.
Michel Foucault ansåg att tidigare i historien har härskare endast varit intresserade av materiella tillgångar i form av territorium och mark men att under andra halvan av 1700-talet flyttade den juridiska makten hos härskarna även in på det biopolitiska. Stater började då rationalisera lösningar på problem i form av befolkningens hälsa, hygien, livslängd och etnicitet. Till skillnad från Foucault anser Agamben att livet alltid har – till viss del – varit ett politiskt objekt men att den moderna staten ställer det biologiska livet i centrum för sina kalkyler.
Tidigare har tillstånd av smärta, sjukdom och död varit personliga utmaningar och tragedier i den lokala sfären men numera är det även en statlig angelägenhet. Därför kan stater, med fog, snabbt isolera människor ifrån allt vad som innebär att vara en social varelse, för att skydda de liv som härskarna önskar åter tillbaka till produktionen i samhällskroppen. När individen tillåts exproprieras kommer det, förhoppningsvis, leda till altruistiska mål valda av Suveränen själv. Fastän det nu dock går att konstatera att inte ens så är fallet.
Oavsett när biopolitiken började tillämpas av Suveräner så går det att förstå den legitimitet västvärldens stater tycker sig ha idag över vanliga människors liv i och med pandemibekämpningen. Rättsvetaren Friedrich Carl von Savigny ska ha varit bakom uttrycket ”Rätten är inget annat än livet betraktat från en särskild ståndpunkt” och av allt att döma ligger det i tangentens riktning att människans hälsa fortsatt kommer vara en statlig angelägenhet.
Vidare går det också att se hur individens incitament att ta vara på sin egen hälsa snedvrids vilket påför dels ekonomiska kostnader för oss övriga skattebetalare men också sociala kostnader i form av att ohälsosamma människors omgivningar tvingas se dem genomlida hela människoliv med ohälsosamma livsstilar. Det ligger inte längre i individens intresse att faktiskt må bra, utan det är en statlig angelägenhet att dämpa alla symptom på ohälsa – vilket per se är ett inhumant sätt att betrakta människor.
Frågan vi alla måste ställa oss till slut är vad det innebär att leva och att vara människa. Med facit i hand går det att konstatera att statligt utlysta undantagstillstånd alltid leder till förödelse och ytterligare lidande. Det är inget ovanligt att höra människor resonera i termer av att det kinesiska systemet är bättre lämpat att hantera pandemier. De människor som är tillfreds med detta önskar jag aldrig får något politiskt inflytande.
Kina är ett totalitärt och fruktansvärt land som när som helst kan göra sig av med vem som helst i den egna befolkningen. De lever, av allt att döma, i ett konstant undantagstillstånd med massövervakning, koncentrationsläger, tvång och utan allt vad det innebär att vara en fri människa. Kan verkligen mänsklig existens förringas till att enbart handla om att överleva och inte att faktiskt leva fullt ut? Om vi tolererar att kuvas av totalitära styrelseskick enbart för att vi är rädda att mista livet, vad är då hela poängen med att finnas till?
Markus Johansson-Martis är juridikstudent på Stockholms universitet.
Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
