I kölvattnet efter det tragiska och djupt upprörande mordet på en 12-åring i Botkyrka har polisen Martin Lazars debattartikel i Expressen – måhända något oförtjänt – blivit en åskledare för mångas frustration över en situation som till synes eskalerar bortom all kontroll.
De som backar Lazar har på sociala medier försökt hävda att kritiken mot honom i princip är baserad på Expressens rätt missvisande och klicksökande rubrik, och diverse metadebatter har därefter rasat.
Men det är i det läge vi nu befinner oss rimligt att en text som Lazars väcker vrede, även om den är mycket mer resonerande och nyanserad än vad rubriken antyder. Den uttrycker nämligen två ideologiska ståndpunkter som tycks bli allt mer svårsmälta för många. Och den framstår därför, trots sina konkreta åtgärdsförslag, som mer av samma tänkande som försatt oss där vi är nu.
Den första ståndpunkten ryms i dessa formuleringar: ”Många vill nu lägga fokus på den synliga delen av isberget – handlingar från människor som saknar empati och moral. Men dessa individer är i själva verket offer […] Vem tar ansvar för dem?”
Förutom att det återkommande hävdandet att förövarna också är offer blir allt mer stötande ju grövre och hänsynslösare våldet blir, och ju större samhällets vanmakt upplevs, så är det här resonemanget också djupt problematiskt av skäl som tidigare utvecklats på denna sida.
Den andra ståndpunkten är att lösningen på problemen inbegriper en rad sociala åtgärder som innebär att än mer skattepengar ska överföras till de ”utsatta områdena”. Det här är ett budskap som också tycks bli allt mindre gångbart. Dels för att man tycker sig sakna tecken på att alla pengar som redan satsats under årtionden gett något resultat, eftersom utvecklingen uppenbart gått åt fel hål; dels för att man vet att staten med andra handen kommer att fortsätta att ösa bensin på den brasa som de föreslagna åsikterna förväntas släcka, genom en konstant, stor, och i sig extremt kostsam tillförsel av nya invandrare in i dessa områden. De ekonomiska svårigheterna för många i coronapandemins spår gör knappast heller detta perspektiv mer tilltalande.
Det vi skördar nu med det allt mer förhärdade kriminella våldet i förorterna är en sådd från flera årtionden tillbaka. Sedan dess har det bara varit mer av samma invandringspolitik och integrationspolitik. Ingenting tyder i det perspektivet på att de närmaste årtiondena kommer att bli bättre – tvärtom hotar de att bli exponentiellt värre, oavsett hur mycket skattepengar vi kastar på de här bevisligen oerhört svårlösta sociala problemen.
Lägg till detta ett växande glapp mellan många vanliga människors känsla för rätt och fel och de straff som våldsbrottslingar får, samt ständiga bevis på hur svårt det är att utreda den här sortens brottslighet, senast illustrerat av de friande domarna i det så kallade Nackstamordet. Det är svårt att se hur en aldrig så hårt kämpande ordningsmakt ska kunna rå på den organiserade brottsligheten på sikt utifrån rådande förutsättningar.
I det här perspektivet får Lazars text, tillsammans med en kombination av tystnad och samma gamla tomma besvärjelser från makthavarna, för många läsare troligen totalt motsatt effekt mot den avsedda. I stället för att staka ut en väg framåt efter att ännu en gräns passerats i gängvåldet så tycks den snarast bekräfta farhågorna om att lösningar saknas, och att utvecklingen inte kommer att vända under överskådlig tid.
Den politiker eller det parti som kan ta ett nytt, positivt grepp på den här frågan och upplevas som trovärdiga lär kunna attrahera många väljare.
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
