I sitt tal 1899 i Chicago hyllade Theodore Roosevelt förtjänsterna med vad han kallade för ”det trägna livet”. ”Ett liv av slit och ansträngning, av arbete och stridigheter; att förkunna den högsta formen av framgång som kommer, inte till den man som endast önskar lättsam frid, utan till den man som inte krymper inför fara, av svårigheter, eller av bittert slit och som ur detta vinner den strålande slutgiltiga segern”, sade Roosevelt (fritt översatt).
Roosevelt, väsentligen en ”mannen på slagfältet”, levde ett ihärdigt liv fullt av risktagande, oländig självtillit och dedikation till kärnvärden. Hans livslånga äventyr kulminerade som president för USA.
Idag lever alltför många män en modern version av ”det trägna livet”, vilket mer passande kan kallas ”det stressiga livet”. Istället för äventyr genomsyras det av överhopande. Männen är bundna till sina skrivbord, fjättrade vid sina smarta telefoner, ett blipp eller pling bort från nästa dos av bekymmer. De konsumeras av karriärer som de ogillar för att köpa saker de inte behöver, i syfte att imponera på människor de inte bryr sig om (eller ens känner). Och de får lida konsekvenserna av det.
Över sex miljoner män i USA befinner sig i depression. Självmord bland män har ökat dramatiskt sedan 2000 och under 2017 var det 3.5 gånger vanligare att män dog i självmord än att kvinnor gjorde det. Ungefär en av fem män utvecklar alkoholberoende under livet. Trenden av försämrad mental hälsa hos män fortsätter att gå i fel riktning.
Utmattad, under press, rastlös, sökande; hur kan man annars känna sig i det här ekorrhjulet? Vad vet jag? I många år spurtade jag för att hålla takten. Från en ansedd juristutbildning till ett toppjobb som jurist, som ledde till ett för stort hus och för lite tid för mycket av någonting, något behövde det kosta.
Genom att falla, till skillnad från att hålla sig flytande på autopilot, fick jag chans att rätta till kursen innan det var för sent.
Vad har förändrats? Tyngden av allt detta tog nästan livet av mig. Men jag känner mig ändå som en av de som haft tur. När man närmar sig botten får man en klar bild av det öde som väntar en. Genom att falla, till skillnad från att hålla sig flytande på autopilot, fick jag chans att rätta till kursen innan det var för sent.
Vad hade jag för skyddsnät? Jag hittade minimalism, som gjorde att jag kunde hitta det utrymme och den tid jag behövde för att sträva efter saker – och med ”saker” menar jag erfarenheter, relationer, tro och värden – som krävs för att utveckla ett tillfredsställande liv.
En envis resa mot minimalism
Sanningen är dock den att det inte var jag som hittade minimalism. Det gjorde min fru, som sedan introducerade det för mig … igen och igen innan det tog skruv. Förutom att jag har en benägenhet att jaga nya blänkande saker så är jag också rätt envis. Med tiden packade jag in mitt ego och mitt egenvärde i vad jag hade – inte vem jag var. Min fru förstod detta och såg minimalism som en nödutgång, men jag vägrade.
Jag såg minimalism som en sarkastisk idé förespråkad av människor som lever ett spartanskt liv. Det såg ut att helt sakna den färg och upprymdhet som popkultur, marknadsföring och sociala medier proklamerar som nödvändiga byggstenar i det goda, moderna livet.
Och om jag ska vara helt uppriktig verkade det, enligt Facebooksidor, -grupper och kommentarsfält kopplade till människor inom minimaliströrelsen, vara långt fler kvinnor än män som klivit på det minimalistiska tåget.
Även om minimalismens löften och principer klingade väl hos mig så kunde jag inte ta det till mig. Detta berodde till stor del på att min identitet som make, pappa och yrkesman kände sig hotad av dess innebörd. Varför vara nöjd med mindre när allting i samhället pekade på att jag skulle sträva efter mer?
Ja, jag medger att de här känslorna är gammalmodiga, och inte ens relevanta för mitt liv, med tanke på att min fru till fullo är en jämlik partner på alla sätt i vårt äktenskap, inklusive våra ekonomiska bidrag till hushållet.
Ändå är de här känslorna (trots att de kan tyckas irrationella) verkliga, så jag ser ingen poäng i att låtsas något annat. Jag har alltid satt en stolthet i min förmåga att möta varje utmaning, och tänkte i min envishet att om jag skulle ta till mig minimalismen så skulle jag sätta min identitet på spel genom att signalera sårbarhet. Och sårbarhet var, åtminstone under tiden innan Brené Brown, någonting jag inte kände mig bekväm med att visa.
I processen blev jag en bättre make, pappa och yrkesman – en bättre man. Jag är mycket mer närvarande, medveten och gladare.
Det tog tid, en del studerande och reflektion, men till sist kom jag över motståndet, skalade ner och började se fördelarna med ett liv med mindre. I processen blev jag en bättre make, pappa och yrkesman – en bättre man. Jag är mycket mer närvarande, medveten och gladare.
Ett resultat av min förändring är att jag tror att fler män behöver minimalism.
Riskerna med lyckohjulet
Alltför många av oss jagar efter regnbågar som vi aldrig kommer att nå. Vi strävar och griper efter mer, men oavsett hur långt vi kommer så leder det inte till lycka. Varje kliv vi tagit uppåt ger oss bara en ny nivå att lägga ribban på.
Många tror att materiell egendom – ett hus, en bil eller nya golfklubbor – kommer att ge tillfredsställelse, men förutom ett övergående rus, så slutar det alltid med ånger. En del av oss tänker ”om jag bara fick den där högre positionen ...” eller ”när jag träffar den där personen i mina drömmar ...” – men vår lyckliga framtid materialiseras inte på det sätt vi har förväntat oss. Författaren Tal Ben-Shahar kallar det här ”uppnåendets villfarelse”, alltså föreställningen (nästan alltid felaktig) att när man kommer till ett visst slutmål kommer man att bli lycklig.
I korta ordalag så fortsätter vi att springa i lyckohjulet, men kommer aldrig någon vart. Vi anpassar oss bara till de nya omständigheterna och fortsätter att söka efter mer. Lyckohjulet som liknelse ger dock inte hela historien. Ett hjul kan man alltid kliva av.
Att fastna i ekorrhjulet beskrivs bättre som att bli fastspänd vid ett lyckohjul, ett svänghjul. Ett svänghjul är ett tungt, fastmonterat hjul som kräver stor kraft för att komma i rörelse. Medan man trycker på ökar svänghjulets hastighet och får så småningom ett kraftfullt momentum. Det tar en enormt stor kraft att få stopp på det.
Ett liv som drivs av strävan efter pengar, ägodelar och social status är ett svindlande liv på svänghjulet. Det går runt, runt, fortare och fortare, men kommer aldrig närmare lycka och tillfredsställelse.
Genom att leva ett mer minimalistiskt liv kunde jag stanna upp och ta en bättre titt på mitt liv. Det jag såg var att jag fortfarande ville ha ”mer” – men av något annat. Just då kände jag inte till att en brittisk filosof för nära hundra år sedan föreskrev precis det jag letade efter.
Ett liv fullt av ”aptit”
Bertrand Russell var en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Han växte upp i ett välbeställt hushåll i Storbritannien, men var som tonåring djupt deprimerad – till och med självmordsbenägen.
Trots depressionen styrde han sin väg in i vuxenlivet. På sin väg genom världen slogs han av en observation, som verkade motsägelsefull för honom på den tiden, att många av de rikaste människor han mötte också verkade vara de olyckligaste. Det här gjorde honom förvirrad och han föresatte sig att hitta en förklaring. Han avslöjade sina upptäckter för världen 1930 i sin bok ”The Conquest of Happiness” (i svensk översättning ”Hur nutidsmänniskan blir lycklig”), vilket var Russells försök att förklara orsakerna bakom både lycka och att vara olycklig i livet.
Russell lade märke till att ”aptit” var det gemensamma kännetecknet för en lycklig person. Ordet ”aptit” kan definieras som ”entusiasm, iver, energi och intresse”.
För Russell innebar att ha aptit på livet att leva med kraft, att ha intresse för världen omkring sig, söka äventyr och att leva med entusiasm. Enligt Russell ”Det som hunger är i relation till mat, det är aptit i relation till livet”.
Jag lade mer tid på att att leva genom en skärm än att uppskatta den verkliga världens under.
På den tiden hade jag inget ord för det, men när jag ser tillbaka var aptit precis den ingrediens som fattades i mitt liv när det kändes som mest monotont. Dagarna släpade sig fram medan åren verkade flyga förbi. Jag lade mer tid på att att leva genom en skärm än att uppskatta den verkliga världens under. Ambition och konsumtion dimmade min blick för andra möjligheter.
Genom att ta till mig en mer minimalistisk livsstil började jag se vad jag saknade.
Som familj hålls vi tillbaka av våra egendomar och ekonomiska åtaganden. Vi skalade ner våra företag, gjorde oss av med vårt fysiska kontorsutrymme och bytte till en virtuell arbetsmiljö. Det här frigjorde både tid och utrymme, vilket tillät mig att ägna mig åt de friluftsaktiviteter som jag älskar. I processen återupptäckte jag en passion för livet. Jag började leva mer med aptit och såg inte tillbaka.
Jag vet att jag inte är ensam med mina kamp med de här sakerna. Det finns oräkneliga män som känner sig överarbetade, överstressade och flyter med genom dagarna. Samhället tynger dem med förväntningar så att de känner att de aldrig går framåt. De ser minimalism som en väg ut, men kan inte uppbåda styrkan att göra de nödvändiga förändringarna för att ställa om sina liv.
Kvinnor kämpar också med de här frågorna och jag hoppas att de kan dra någon lärdom från mina misstag. Men om min egen tjurskallighet är någon indikation och med tanke på ökningen av försämrad mental hälsa bland män så finns det ett behov av ett budskap mer riktat mot män.
Förändring är inte enkelt. Det vet jag av egen erfarenhet. Men jag kan med säkerhet säga att det bara finns en väg för att kliva av lyckohjulet, svänghjulet, och det är genom att ta ett tillitsfullt hopp in i en mer minimalistisk livsstil. När du väl har fått fotfäste, kommer du att inse att allt du jagade efter aldrig skulle ha gjort dig lycklig.
Du kommer att se klart, kanske för första gången, att aptit och passion för livet kommer ur de enklaste nöjen.
Du kommer att se klart, kanske för första gången, att aptit och passion för livet kommer ur de enklaste nöjen.
Jay Harrington är författare, advokat som blev entreprenör, och driver ett livsstilsmärke och blogg Life and Whim, inspirerat av norra Michigan. Han bor med sin fru och sina tre flickor i norra Michigan, USA.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
