Två artiklar – från GP:s och SvD:s respektive ledarsidor – har satt eld på debatten de senaste dagarna. De minst sagt extrema reaktionerna på dem säger kanske någonting annat om Sverige än man först anar.
Jag syftar så klart på Ivar Arpis och Kajsa Dovstads artiklar på temat demografisk förändring: Att det möjligen finns en ganska utbredd känsla bland de etniska svenskarna att deras samhällen håller på att förändras väldigt snabbt med avseende på vilka som befolkar dem, och att de inte alla gånger känner sig helt bekväma med det. Båda artiklarna – särskilt Dovstads – kändes en aning trevande och inte helt bekväma eller självklara. Det var ett försök att på ett mer personligt sätt försöka närma sig någonting svårt och känsligt. Kanske inte helt färdigtänkt, men ett lovvärt första steg?
Absolut inte. Det här var tydligen bland det mest förfärliga man ens kunde tänkas börja prata om. DN och Aftonbladet fyrade av alla skribenter de kunde mot den här förhatliga tankebrottsverksamheten. Det är nämligen RASISM om man känner främlingskap inför att staden man växte upp i på några få år fylls av människor från en annan världsdel, med andra vanor, annan kultur och annat språk. Och ”rasism” är, som ni ju vet, en synonym till ”ondska”.
Martin Aagård, Per Svensson, Johanna Fränden och Lisa Magnusson är bara några som hittills hittat en myriad olika attackvinklar. Från att bara ta fram rasiststämpeln, trycka den i dynan och klämma till – klart – till att underkänna hela premissen ("folk känner inte alls så här!") till att, som Sydsvenskans Kenan Habul på twitter, gå i rakt motsatt riktning och antyda att det att svenskarna vill bli av med IS-rekryterande salafister bara är första steget mot att kasta ut varenda en som inte är pursvensk.
DN:s överstepräst Peter Wolodarski satte lite kronan på verket genom att på twitter berätta om en rasistisk kränkning mot hans mamma på 80-talet och tydligt koppla den till dessa artiklars resonemang. Han vet säkert om att en obekväm känsla inför en snabb och radikal förändring av ens omgivning inte automatiskt hos en normalt funtad människa leder till att man börjar spotta på främmande personer. Men hans tweet var inte heller ett logiskt argument, det var en moralisk förmaning: Tänker eller känner du så här är du DÅLIG och ska känna dig DÅLIG över det!
Det trista med hela den här stormen är att det inte skulle behöva vara så här dramatiskt. Ingen kan förneka att det skett en snabb och radikal förändring av både stadsbild och samhälle på väldigt många platser i Sverige. Vi har tagit emot många människor på kort tid från länder och kulturer som är väldigt annorlunda än vår. Det ligger ingen värdering i detta konstaterande.
Att folk kan tänkas känna olust inför det här måste inte heller vara varken helt naturligt eller djupt problematiskt – det är något man kan och bör undersöka sanningshalten i och diskutera. Och eftersom det är så här Sverige ser ut nu kanske man borde kunna prata om det, om inte annat för att se om det stämmer, och vad det möjligen skulle kunna bero på.
Vad känner vi igen som Sverige och svenskt? Hur har det varit? Hur är det nu? Hur vill vi innerst inne att det ska bli framöver? Vad känner vi inför det, och vad känner och tänker vi om det vi upplever som främmande? Och om det nu är så att Arpis och Dovstads artiklar inte har något alls med verkligheten att göra, så kommer det väl att visa sig? Och då behövs väl inte dessa häftiga fördömanden?
Men av reaktionerna att döma, som kan sammanfattas ”Hit men inte längre!” i 50 meter höga, röda bokstäver, tycks det som om ett sådant samtal är att öppna avgrunden. Man måste fråga sig varför folk tror det, för det är inte dumbommar vi talar om.
Kanske finns svaret i komikern och författaren Aron Flams käpphäst: I Sverige finns det alltid bara ett enda konsensus, och när vi byter riktning i en fråga så sker det omedelbart, av alla, och till synes utan debatt. Ett nytt konsensus bara ”sätter sig” – nu tycker vi så här, och ve den som avviker! Och så låtsas man inte om att man någonsin tyckt annorlunda. Det vi tyckte nyss försvinner ner i det orwellska ”minneshålet”.
Det är så klart en förenklad och drastisk bild, men ju mer jag observerat vårt land på sistone, desto mer tycker jag att den stämmer. Att konsensus i invandrings- och integrationsfrågan rämnat har lett till en extrem polarisering och oförsonlighet, och ett närmast absurt grindväkteri mot olika former av tankebrott. De få som försöker resonera nyanserat eller se båda sidor blir allt som oftast inknuffade i det ena eller andra lägret av resten. Väldigt många tycks eftersträva ett tydligt vi och dem, ett ”är du inte med oss så är du emot oss”.
Kanske är den här svenska ovanan vid flera perspektiv förklaringen bakom reaktionerna på Dovstads och Arpis artiklar? Man är helt enkelt rädd för att en ny, definitiv konsensus ska ”sättas” i invandringsfrågan, och att alla de vapen i form av utfrysning, skambeläggning, förlöjligande och marginalisering som fortfarande hela tiden skjuter spärreld mot avvikarna plötsligt ska vändas mot en själv? Att man inom den väluppfostrade huvudströmmen fruktar att det även där, hos dem, plötsligt ska bli lika stigmatiserat och förhatligt att vara för den mångkulturella doktrinen som det nu är att vara emot den?
I så fall är rädslan begriplig – och befogad. Men personligen hoppas jag att Sverige kan visa sig moget att föra ett lite ärligare och lugnare samtal i de här frågorna. För jag tror verkligen att vi måste göra det förr eller senare.
Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.
Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!
