BRÅ:s sexualbrottsrapport har en bismak av Sovjetunionen
Foton av sovjetiska ledare i den övergivna staden Pripjat i Ukraina, nära det havererade kärnkraftverket Tjernobyl. Foto: Sean Gallup/Getty Images


HBO:s ruskiga, gripande och välgjorda dramaserie "Chernobyl" har använts som ett synnerligen ogenomtänkt politiskt slagträ i den nyvaknade kärnkraftsdebatten. Men det är inte där den hör hemma.

Att seriens verkliga bov är det kommunistiska sovjetsystemet i dess slutfas borde inte kunna undgå någon som inte är ideologiskt förblindad. En av seriens skapare gick till och med i direkt polemik mot dem som ville göra den till en appell mot kärnkraft, däribland den twittrande socialdemokratiska socialförsäkringsministern Annika Strandhäll.

Det är dock en smula pikant att Strandhäll och hennes ideologiska stödtrupper på Aftonbladet viftar med just "Chernobyl". För det finns onekligen ekon av det kallbrandsdöende sovjetimperiet i dagens Sverige.

Den vid det här laget hårt utskällde kriminologen Jerzy Sarnecki på BRÅ demonstrerade detta på ett uppseendeväckande vis med deras senaste rapport om sexualbrott. Rapporten har redan kritiserats hårt av såväl politiker som forskare som Tino Sanandaji och Amir Sariaslan. På till synes ytterst lösa grunder har Sarnecki gått ut i media och talat om att det inte finns någon koppling mellan invandringen och de ökande sexualbrotten, något som tacksamt tagits som ammunition i debatten, vilket också får antas vara syftet.

Man kan så klart diskutera detaljerna i rapporten, men allt eftersom det framträtt en tydlig bild av att Sarnecki aktivt agerar ideologisk grindvakt i sin forskningsroll är det nu mycket svårt att tro att det här var en förutsättningslös undersökning av den verkliga situationen. Likt en sovjetisk ”apparatchik” slåss Sarnecki mot en möjlig sanning som hotar honom. Summan av kritiken mot honom är att han helt enkelt hittat hittat "rätt" vinkel på sin forskning för att komma fram till ett resultat som han kunde omvandla till lämpliga soundbites för media, för att sätta den bild han vill sätta.

Det är ju nu inte så att Sarnecki, likt en sovjetisk partikader, blir skjuten eller hamnar i Sibirien om han presenterar "fel" resultat. Men han tillhör ett ideologiskt och politiskt läger som har förväntningar på honom. Han har investerat hela sin karriär, sitt rykte och därmed sitt eftermäle i att försvara ett visst narrativ, så det är inte svårt att förstå att han gör som han gör. Icke desto mindre är det djupt problematiskt. Det verkligt skrämmande här är egentligen inte sakfrågan – den eventuella kopplingen mellan invandring och ökade sexualbrott – utan att Sarnecki så tydligt är mer intresserad av att medialt begrava frågan än att undersöka den. Det är en del av ett mycket större mönster.

Den döende sovjetiska regimen var besatt av att rädda ansiktet, att försvara sitt internationella rykte. I en lika komisk som hemsk scen i "Chernobyl" havererar en västtysk polisrobot som ska hjälpa till att röja av den förstörda reaktorns tak, så att den kan täckas över, för att förhindra att katastrofen förvärras. Den högste partiansvarige på platsen, Boris Sjerbina (spelad av Stellan Skarsgård) får ett raserianfall när han får reda på att västtyskarna har fått "propagandasiffran" om strålningen, och att de därför felaktigt trodde att roboten skulle tåla den. Den verkliga siffran – som var tre gånger högre – ville man inte nämna. Till och med inför en av planetens värsta människoskapade katastrofer valde man att försöka köpslå med sanningen för att rädda ansiktet.

Om just den här anekdoten i serien är sann spelar mindre roll. Den sena Sovjet- och Östeuropakommunismen är full av den här sortens fullständigt absurda, verkliga historier. Om det skedde med flit eller av misstag är nästan irrelevant. Lögnerna för att projicera en mäktig front mot både omvärld och hemmaopinion hade ätit upp sovjetsystemet och dess människor, som termiter äter upp ett hus. Till sist fungerade ingenting som det skulle, inte ens i krislägen.

Det finns en obehaglig återklang av detta i det svenska etablissemangets besatthet av "Sverigebilden", från höga politiker, via systemtrogen media, till ideologiskt motiverade forskare som Sarnecki. Även om vi inte står inför en global kärnkraftskatastrof så är det häpnadsväckande hur mycket tid den nuvarande regeringen, såväl som andra delar av det politiska etablissemanget, ägnar sig åt att ärerädda, skademinimera och försvara ohållbara ideologiska positioner, samtidigt som den havererade integrationens skadeverkningar blir allt mer tydliga: kraschande kommunbudgetar, ökad brottslighet och allt värre sociala spänningar.

Sverige 2019 är på intet sätt Sovjetunionen 1986, men det finns tydliga paralleller i hur ett system urholkats inifrån av lögner och propaganda. Till sist börjar det bli märkligt oförmöget att hantera verkliga, hotande problem. Det är bra att Annika Strandhäll tittar på "Chernobyl”, om hon nu verkligen gör det. Man önskar bara att hon drog de rätta slutsatserna av den.