Epoch Times publicerar här i artikelserieform en svensk översättning av boken "Hur kommunismens spöke styr världen". Den är skriven av samma redaktionella team som skrev "Nio kommentarer om kommunistpartiet". Om ni inte läst det rekommenderar vi att ni först läser förordet. Artikelseriens samtliga delar finns här.
Kapitel 11: Innehåll
1. Konst: En gåva från det gudomliga
2. Konstens enorma inflytande på mänskligheten
3. Hur kommunismen har saboterat och missbrukat konst
I. Konst i kommunistländer
II. Kommunistiska element bakom avantgardistisk konst
III. Inversionen av traditionell estetik: Det fula som konst
IV. Förstörelsen av litteraturen
i. Användning av litteraturen för att förstöra traditionen
ii. Försvar av hemska beskrivningar som ”verklighet”
iii. Användning av litteratur för att förstöra moralen
iv. Frisläppandet av människans mörka sida som ”kritik” eller ”protest”
v. Spridningen av pornografi genom litteratur
vi. Avhumanisering genom litteratur
Slutsats
***
1. Konst: En gåva från det gudomliga
Den mänskliga civilisationen har producerat otaliga böcker som försöker reda ut vad som utgör sann skönhet. De som tror på Gud vet att alla världens under härrör från Himlen. Stor konst är ett försök att återge och visa upp himmelsk skönhet i människovärlden. En konstnärs inspiration kommer från gudarna.
Om konstnärer blir upplysta och välsignade av gudarna kan de bli enastående utövare inom sina respektive fält.
Renässansens konstnärer hade en stark tro och hängivenhet till det gudomliga, och de utnyttjade all sin uppfinningsrikedom för att skapa verk som prisade Gud. Deras rättfärdighet i ord och handling gav dem himlens välsignelse. Konstnärer från renässansens mittenperiod, som Leonardo Da Vinci, Michelangelo och Rafael, utvecklade tekniker som var vida överlägsna både deras föregångare och samtida, som genom ett mirakel. Deras verk – målningar, statyer och arkitektur – har blivit tidlösa klassiker.
I århundraden utgjorde dessa arbeten en god förebild för mänskligheten. I dessa arbeten kan konstnärer från senare generationer studera en ren konstnärlig teknik, men vanligt folk kan också verkligen se och känna den gudomliga närvaron. När dessa arbeten, liksom teknikerna som skapade dem och andan som genomsyrade konstnärerna, bevaras, kan människans samhälle behålla en koppling till det gudomliga. Då finns det hopp om återvändande till traditionen och en väg till frälsning, även när det mänskliga samhället befinner sig i nedgång.
Detsamma gäller på musikens område. Ett uttryck som sägs komma från ett tyskt operahus lyder: ”Bach gav oss Guds ord. Mozart gav oss Guds skratt. Beethoven gav oss Guds eld. Gud gav oss musiken för att vi ska kunna be utan ord.” under hela sitt liv ansåg Johann Sebastian Bach att den högsta principen inom hans musikskapande var hyllandet av Gud. På alla hans noter finns inskriptionen ”SDG” – en förkortning av ”Soli Deo Gloria”, vilket betyder ”All ära till Gud”.
Det här är den högsta nivån en konstnär kan nå – att materialisera himmelska objekt i den mänskliga världen, genom uppenbarelser från Gud. De stora målningarna och statyerna, de mest sublima musikaliska verken inom tidig musik, barock och klassicism, var allesammans verk av troende människor, och de representerar själva kulmen av vad människan kan uppnå i konstens värld.
De tre viktigaste elementen i ett konstnärligt verk är representation, skapande och kommunikation. Alla konstnärliga verk innehåller ett tema, alltså ett meddelande som dess upphovsman vill kommunicera, oavsett konstformen. Det gäller dikter, målningar, statyer, fotografier, romaner, pjäser, dans och film. Konstnären lämnar över detta tema till läsarens, lyssnarens eller åskådarens hjärta. Det här är kommunikation – överföring av konstnärens tanke till mottagaren.
För att kunna uppnå kommunikation måste konstnären ha en superb förmåga att imitera och representera. Föremålet som imiteras är gudarnas eller människans värld, eller till och med underjorden. Utifrån vad de vill representera börjar konstnärerna sin skapelse – en process av att förfina de djupare och mer essentiella elementen hos objektet och stärkandet av sin egen uttrycks- och kommunikationsförmåga för att nå in i publikens hjärta. Om konstnären besitter ett upprätt tro på det gudomliga och på moralen, så kommer det gudomliga att ge honom inspiration att skapa. Sådana verk kommer att vara gudomliga, rena och goda – de är bra för både konstnären och samhället.
Men om konstnären överger moralen kommer negativa element att ta över skapandeprocessen. Då påverkas den av onda krafter, som får konstnären att avbilda hemska och groteska saker från underjorden. Den här sortens verk skadar både upphovsmannen och samhället i stort.
Här kan man se värdet av ortodox, traditionell konst. Gudomlig kultur och konst i både öst och väst var trådar som vävdes mellan gudarna och människans civilisation, för att sätta dem i kontakt med varandra. Idéerna och budskapen som överfördes genom den här konsten är skönhet, välvilja, ljus och hopp. Korrumperad konst, däremot, skapas av dem som kontrolleras av onda element. De driver in en kil mellan människan och Gud och drar människan närmre det onda.
2. Konstens enorma inflytande på mänskligheten
Stora konstverk för vidare ett arv. De sprider kunskap och visdom och de förbättrar karaktären. De har en upphöjd position i de stora civilisationerna både i öst och väst.
Den antike grekiske matematikern och filosofen Pythagoras trodde att hemligheten med musik är att den imiterar himlakropparnas harmoni, vilket i sig reflekterar universums harmoni. Kineserna hade liknande tankar. Den kinesiska klassikerna ”Historikerns nedteckningar” och ”Musikklassikern” diskuterar båda två musikens korrespondens med de fem elementen, och hur musikinstrument bör representera och härma himlens och jordens mönster. Bara på det viset kan ”musik i den högsta stilen” uppvisa ”samma harmoni som råder mellan himlen och jorden”. [1] I gamla kinesiska berättelser kan den här musiken locka till sig tranan eller fågel Fenix, och till och med frammana himmelska varelser.
Konfucius sade en gång om Zhou-dynastin: ”Så rik dess kultur var! Jag följer Zhou.” [2] Han beundrade hur Zhou-kejsaren styrde med ritualer och musik. I Sima Qians ”Historikerns nedteckningar” står: ”Den vise kejsaren Shun uppfann ett femsträngat musikinstrument som han kallade qin, sjöng till dess toner om den milda sommarbrisen från söder, och se, hans kejsardöme var välreglerat [under hans musiks positiva påverkan].” [3]
”Prins Qin bryter fiendens front”, som komponerades av den förste Tang-kejsaren, Li Shimin, respekterades av grannfolken. I boken ”Nya tangshu” berättas om hur munken Xuanzang, som var på väg västerut för att söka buddhistiska skrifter fick höra av en kung: ”Er kejsare måste vara ett helgon, för han komponerade ’Prins Qin bryter fiendens front’.”[4]
Under kung Ludvig XIV regeringstid uppvisade det franska hovet stor elegans inom dans och konst. Dansen innehåller inte bara rörelsetekniker, utan även social etikett och normer. Ludvig XIV inspirerade Europa genom konsten och kulturen vid sitt hov, och andra hov, liksom folk i allmänhet i Europa, tog efter honom.
Fredrik den store av Preussen var inte bara en enastående kung, han var också en begåvad musiker, kompositör och flöjtist. Han beordrade uppförandet av operahuset i Berlin, övervakade personligen operan och öppnade den för fler samhällsklasser. Än i dag är operan en viktig del av tysk kultur. Dessa exempel visar tydligt den varaktiga påverkan som sann, traditionell konst har på samhället.
Traditionell konst följer naturlagarna, imiterar gudomlig visdom och för med sig en särskild energi och särskilda effekter. Den har en positiv inverkan på människor, både fysiskt och andligt. Traditionella konstnärer arbetar inte bara på den fysiska, tekniska nivån, utan även, vilket är ännu viktigare, på den andliga nivån, i samverkan med temat i deras konst. Sådana konstnärer uttrycker ibland hur de upplevt en högre makt, bortom den här fysiska världen. Det är som att sjunga en hyllning direkt till Gud – en högtidlig och gudomlig upplevelse som går bortom det mänskliga språket.
För dem som uppskattar konst kan konsten vara ett särskilt medel för att uppleva kontakt med det gudomliga. Bakom konsten finns ett folks samlade visdom, deras kreativitet och inspiration. Det finns ofta en djup mening, bortom det som syns på ytan. Somliga verk sänder ut en särskild andlig energi. Allt detta påverkar åskådaren på en djup, andlig nivå. Effekten är unik, och kan inte uppnås på något annat sätt.
En bra konstnär kan påverka samhällsmoralen genom att ingjuta värderingar i människornas hjärtan, genom rörande berättelser och bilder. Även de som inte besitter stor lärdom eller bildning kan få insikter, inspiration och moraliska lärdomar genom traditionell konst. Så många människor i traditionella samhällen har lärt sig om rätt och fel, gott och ont, via folksagor som ”Den lilla sjöjungfrun” eller ”Snövit”. Hur många kineser har inte lärt sig från de fyra stora romanerna om kinesisk historia, och från den traditionella berättarkonsten och dramatiken? Sådana verk visar upp de himmelska principerna för människan, låter henne känna den gudomliga storheten, och får henne att längta efter att assimilera sig till de himmelska principerna.
Degenererade värderingar utövar också en osynlig påverkan genom konsten. I sin bok ”Story” skriver Robert McKee: ”Varje effektiv berättelse sänder ut en laddad idé till oss, vilket i praktiken övertygar oss om den, så att vi måste tro på den. Faktum är att en berättelses övertygelsekraft är så stor att vi kan tro på dess mening även om vi finner den moraliskt frånstötande.”[5]
Konst kan ha en enorm påverkan på mänsklig moral, tanke och beteende – både positiv och negativ. Det här är ingen överdrift. Det finns många exempel från vårt moderna samhälle.
Till exempel har den så kallade ”Mozarteffekten” fått stor uppmärksamhet världen över. Det har gjorts ett antal vetenskapliga studier på den positiva påverkan som Mozarts musik har på både människor och djur. 2016 kom en djupgående studie av hur Mozarts musik påverkar människors kognitiva funktioner och beteende på ett positivt sätt. Att spela Mozarts musik baklänges hade överraskande nog den totalt motsatta effekten. Arnold Schönbergs moderna, atonala musik har en liknande effekt som att spela Mozart baklänges, vilket visar dess skadliga inverkan. [6]
Jämfört med atonal musik har rockmusik en ännu mer negativ påverkan. En forskare samlade data från två liknande städer: Den stad där radio och tv spelade mycket rockmusik hade 50 procent fler barn födda utanför äktenskapet, elever som hoppade av skolan, dödsfall bland ungdomar, brottslighet och så vidare. [7] En del rockmusik uppmanar till och med till självmord. ”Dess mörka rytmer och deprimerande texter kan helt klart tas som uppmuntran till självmord, och det är obestridligt att unga människor har avslutat sina liv medan de lyssnat på det upprepade gånger”, skriver David Cloud i en rapport om rockmusik och självmord. [8] Det är inte ovanligt att tonåringar tar sina liv på det sätt som beskrivs i rocktexter, och otaliga rockmusiker har själva hamnat i depression och drogmissbruk eller tagit sina liv.
Ett annat välkänt negativt exempel är den nazistiska filmen ”Viljans triumf”. Trots att regissören Leni Riefenstahl hävdade att det var en dokumentär så uppvisade filmen en superb konstnärlig kvalitet. De storslagna scenerna och styrkeuppvisningarna fick publiken att känna samhörighet med energin och kraften bakom dem. Flera av de kamera- och klipptekniker som Riefenstahl utvecklade till den filmen kom att påverka filmkonsten i årtionden.
Men filmen blev också ett mycket viktigt propagandaverk för Hitler och Nazityskland, och är känd som en av de mest framgångsrika propagandafilmerna i historien. Den brittiska tidningen The Independent skrev år 2003: ”’Viljans triumf’ förförde många kloka män och kvinnor och övertalade dem att beundra snarare än förakta, och skaffade utan tvekan nazisterna vänner och allierade över hela världen.” [9]
Att förstå konstens stora kraft kan hjälpa oss att bättre förstå betydelsen av traditionell konst, och varför onda element vill underminera och sabotera den mänskliga konsten och få den att degenerera.
3. Hur kommunismen har saboterat och missbrukat konst
Eftersom konsten har en så stor potential att förändra samhället är det inte överraskande att kommunismen använder konsten i sin sociala ingenjörskonst.
I. Konst i kommunistländer
Kommunistpartier känner till konstens kraft och använder den för att hjärntvätta människor, och den förvandlar alla konstformer till redskap för denna hjärntvätt. Många människor gör narr av Kinesiska kommunistpartiet för att de utnämner sångare och skådespelare till militära generaler. De undrar hur civilister som inte har någon militär träning kan vara kvalificerade för att vara generaler. Men Kinesiska kommunistpartiet anser att de här rollerna är lika viktiga som de tränade militärerna när det gäller att främja och upprätthålla den kommunistiska kulten – kanske ännu viktigare. Ur det perspektivet är deras militära rang helt i linje med partiets principer. Som Mao Zedong sade: ”Vi måste också ha en kulturarmé, som är helt omistlig för att ena våra egna led och besegra fienden.” [10]
Artistframträdanden i kommunistländer har till syfte att få folket att glömma det elände de lever i under kommuniststyret, men även att odla deras lojalitet mot partiet genom konst. Den här propagandaeffekten – ”tankearbete” – kan inte uppnås med bara krigsmakt.
Se till exempel på Kinesiska kommunistpartiets storslagna öppningsceremoni vid OS i Peking, som kostade enorma summor av skattebetalarnas pengar, eller Nordkoreas storskaliga sång- och dansfestival Arirang, liksom det forna Sovjetunionens balettrupper. Alla tjänar de partiets behov. I september 2011, när Kinesiska kommunistpartiets kulturministerium höll en så kallad kinesisk kulturfestival på Kennedy Center i USA:s huvudstad Washington (”China: A Nation’s Art”), uppförde man ”Röda kvinnobataljonen”, en av Kinesiska kommunistpartiets ”modellbaletter” från kulturrevolutionens tid, som uppmanar till klasshat och kommunistiskt våld.
Om traditionell konst, som är nära det gudomliga och främjar traditionella värderingar, skulle leva sida vid sida med den partikontrollerade konsten, som används för att hjärntvätta allmänheten, så skulle den sistnämnda förlora sin monopolställning och därmed sin effekt. Det här är anledningen till att alla kommunistländer har ett strängt censursystem för både konst och förlagsverksamhet.
II. Kommunistiska element bakom avantgardistisk konst
I århundraden har den klassiska konsten vandrat från generation till generation. Det här fortsatte fram till 1900-talet, när det abrupt upphörde. Överföringen av konsten ersattes med ett radikalt avantgarde, och konsten började snabbt degenerera. Som konstnären Robert Florczak sade: ”Det djupa, det inspirerande och det vackra ersattes med det nya, det annorlunda och det fula. […] Standarderna sjönk tills dess att det inte längre fanns några standarder. Allt som fanns kvar var det mänskliga uttrycket.” [11] På så vis förlorade mänskligheten sin universella känsla för vad som är estetiskt.
Källan till alla dessa nya konstriktningar är nära sammankopplad med ideologiska trender som influerats av kommunismen. Många av dessa konstnärer har varit kommunister eller ”parakommunister” av ett eller annat slag, eller så har de påverkats av dessa ideologier.
Georg Lukács, den ungerske kulturkommissionären i Kommunistinternationalen var en förgrundsgestalt inom marxismen på 1900-talet, och en viktig inspiration för Frankfurtskolan. Ett av Frankfurtskolans mål var att etablera en ”ny kulturform” genom att överge traditionell kultur. Den här nya kulturformen började exkludera konst som försökte representera det gudomliga. Som Herbert Marcuse, den tyske socialisten och företrädaren för Frankfurtskolan, sade: ”Konsten protesterar mot dessa givna sociala relationer och går samtidigt bortom dem. På så vis omstörtar konsten det dominerande medvetandet, den ordinära erfarenheten.” [12]
Med andra ord använder de konsten i sin revolt mot det gudomliga och sitt omstörtande av moralen. Den här sortens synsätt dominerar den moderna konsten.
Gustave Courbet, grundaren av den franska realistiska skolan, var en av deltagarna i Pariskommunen. Han valdes till kommittémedlem av Kommunen, och blev ordförande för det radikala Konstnärsförbundet. Courbet ägnade sig åt att omforma det gamla systemet och etablera nya konstnärliga inriktningar. Han beordrade Konstnärsförbundet att riva den nyklassicistiska Vendômekolonnen (som senare återuppbyggdes). Courbet förnekade att människan skapats av Gud, och var fast besluten att använda sin konst för att uttrycka proletariatets världsbild, liksom materialismen. Han är känd för att ha sagt: ”Jag har aldrig sett varken änglar eller gudinnor, så jag är inte intresserad av att måla dem.” [13]
Courbet ansåg att det verkligen var en revolution att reformera konsten. För att avbilda det som han kallade ”verkligheten” ersatte han skönhet med fulhet. Hans nakenmålningar fokuserade särskilt på att avbilda det kvinnliga könsorganet, vilket han menade var en revolutionär överträdelsehandling och ett uppror mot traditionen, som ytterligare skulle uppmuntra till kommunistisk aktivism. Courbet är en illustration av den nära förbindelsen mellan kommunistisk revolutionär ideologi och modern konst.
I slutet av 1800-talet växte en rad konstriktningar fram, i spåren av modernistiskt tänkande och revolutionär yra. Till skillnad från de traditionella konstnärliga skolorna var de här rörelserna avantgardistiska, och ville uttryckligen bryta med traditionen. Termen ”avantgarde” användes först av socialistiska tänkare för att beskriva konströrelser som var i linje med deras egna politiska strävanden.
Under det sena 1800-talet uppstod impressionismen, som ett resultat av dessa strömningar. Ända sedan dess har moderna konstnärer allt mer övergett det traditionella oljemåleriets krav på sådant som precision, proportion, struktur, perspektiv och övergångar mellan ljus och skugga. Andra riktningar som pointillism och postimpressionism kom att fokusera på utforskandet av konstnärens personliga känslor, med konstnärer som Georges-Pierre Seurat och Vincent van Gogh, som båda två var socialistiskt engagerade. [14] Van Gogh missbrukade absint, och drabbades av mental ohälsa, något som många tycker sig kunna uppfatta spår av i hans måleri.
Konstverk bär på de budskap som dess skapare vill överföra, och de är det medium genom vilka upphovsmännen kommunicerar med sin publik. Konstnärerna under högrenässansen uttryckte medkänsla och skönhet till sin publik. Jämför detta med samtida konstnärer, som uttrycker mörka och negativa budskap. Moderna konstnärer överger sitt eget tänkande och låter sig påverkas av lågt stående, spöklika krafter. De är ofta själva osammanhängande och förvirrade, och det reflekteras i deras verk, som är mörka, negativa, suddiga, grå, deprimerade, dekadenta och röriga.
Efter impressionismen föddes rörelser som expressionismen och fauvismen, och sedermera Picassos kubism. 1944 gick Picasso med i Franska kommunistpartiet. I sitt brev ”Varför jag blev kommunist” skriver han: ”Mitt arbete i kommunistpartiet är ett logiskt steg i mitt liv och arbete och ger dem mening. […] [u]nder förtrycket och upproret kände jag att det inte var nog, att jag inte bara kunde kämpa genom måleriet, utan måste kämpa med hela mitt väsen.” [15]
Picasso uppmuntrade till ett brott med de klassiska metoderna för måleri. För honom var allting ett stycke lera som kunde plockas upp och formas så som han ville. Ju märkligare hans verk blev, desto nöjdare var han. Att skapa en monstruös bild är att förstöra en bild, till den punkt där ingen kan förstå den. Inte ens Georges Braque, kubismens medgrundare, tyckte om ”Flickorna från Avignon”, och sade ett Picasso måste ha tagit en munfull bensin och sprutat eld på duken. [16]
Marcel Duchamp, en av grundarna till dadaismen, försökte också göra uppror mot traditionen med sina ”readymades”. Han använde upphittade eller fabrikstillverkade föremål som installationer. Duchamp har kallats konceptkonstens fader, och han menade att vad som helst kunde kallas konst. Dadaismen var också påverkad av kommunismen, vilket man kan se i Berlindadaisternas manifest, där de uppmanar till ”internationell revolutionär enhet mellan alla kreativa och intellektuella män och kvinnor, grundad i radikal kommunism”, samt ”omedelbar expropriering av egendom” och ”omedelbar reglering av alla sexuella relationer i enlighet med den internationella dadaismen, genom etablerandet av ett dadaistiskt sexuellt centrum.” [17]
Den dadaistiska kritiken mot traditionen utvecklades i Frankrike vidare till surrealismen, vars mest kände representant troligen är kommunisten André Breton, som uppmanade till revolution. Han motsatte sig det ”förtryck” som förnuftet, kulturen och samhället utövade – ett typiskt perspektiv hos de moderna konstnärerna i Europa vid den tiden. Dessa principer vidareutvecklades bland annat i den abstrakta expressionismen, minimalismen och popkonsten. Abstrakt expressionism uttrycker ofta känslor, som uppror, oordning, tomhet och verklighetsflykt. Alla dessa skolor kan egentligen inordnas under postmodernismen, där man vill upphäva alla regler, förnuft och moral. [18] Man går så långt som att göra konstverk som skändar bilden av Jungfru Maria. [19]
Det är inte så att alla moderna konstnärer stödjer vänsterpolitik, men det finns en tydlig ideologisk samstämmighet med det kommunistiska tänkandet i förkastandet av det gudomliga och försöken att inte längre ha Gud som utgångspunkt för förståelsen av det mänskliga livet. Dessa ismer har fått en allt större påverkan på offentligheten, och till sist har de kommit att helt marginalisera den klassiska konsten.
III. Inversionen av traditionell estetik: Det fula som konst
De många moderna konstriktningar som har uppstått har haft en sak gemensamt: De vänder på den konventionella estetiken, genom att ta det fula som det sköna, och de chockerar, ibland genom att vara maximalt obehagliga.
Marcel Duchamp signerade en pissoar och kallade den ”Fontän”, och tanken var att den skulle ställas ut i New York. Verket refuserades, men själva gesten sågs som ett smart skämt bland Duchamps likasinnade i konstvärlden, och konstnärer och akademiker har sedan dess utmålat det som höjden av kreativitet. Så här ser miljön ut i konstvärlden, där klassiskt måleri har marginaliserats och installationskonst har tagit över. 1958 höll konstnären Yves Klein sin utställning ”The Void” på Iris Clert-galleriet i Paris. Den bestod av tomma, vita väggar.
Joseph Beuys, som är en framträdande figur inom efterkrigstidens tyska avantgarde, smetade in sitt huvud med honung och bladguld, och mumlade oavbrutet i tre timmar till en död hare, som han höll i sin famn. Verket, från 1965, kallades ”Hur man förklarar tavlor för en död hare”. Enligt Beuys sätt att se på saken kan vem som helst bli konstnär. Enligt en anekdot ifrågasattes han av en tveksam åskådare: ”Du talar om allt under solen, utom konst!” Beuys ska ha svarat: ”Allt under solen är konst!” [20]
1961 lade den framstående avantgardekonstnären Piero Manzoni sin egen avföring i 90 burkar, kallade det för ett konstverk och sålde dem under namnet ”Merda d’artista” (”Konstnärens skit”). 2015 såldes en av de burkarna i London för rekordpriset 182 500 pund, vilket är hundra gånger priset för samma vikt i guld. Han har också signerat en naken kvinnas skinkor och kallat verket för ”Sculture viventi” (”Levande skulptur”).
I Kina täckte en ”konstnär” sin nakna kropp med honung och fiskolja för att dra till sig flugor. Detta vanhelgande av kroppen tycks förmedla tanken att livet är billigt, fult och motbjudande.
I BBC-dokumentären ”Beijing Swings”, som handlar om ”extrema konstnärer” i Kina, inkluderade ett så kallat performanceverk att någon åt ett dött foster. Programledaren för dokumentären, Waldemar Januszczak kommenterade: ”Kina producerar den mörkaste och mest extrema konsten i världen.” [21] Det här är faktiskt resultatet av att man söker efter det demoniska. Vissa av dessa så kallade moderna konstverk är så smutsiga och urspårade att de går bortom vad en normal människa står ut med. Den här sortens beteende inom avantgardet är konstvärldens motsvarighet till kulturrevolutionen i Kina.
De som stödjer modernismen följer lätt med i trenden, medan målare som verkligen är tekniskt skickliga har det svårt. Målare och skulptörer som håller sig strikt till traditionen, som bemästrar sitt hantverk genom ihärdig övning, har trängts ut ut konstvärlden. John William Godward, den engelske viktorianske nyklassiske målaren som associeras med prerafaeliterna, kände att han diskriminerades för att hans klassiska, realistiska måleri blev omodernt när Picassos verk dominerade konstvärlden. 1922 tog han sitt liv, och ska ha skrivit i sitt avskedsbrev: ”Världen är inte stor nog för mig och en Picasso.” [22]
Liknande metoder har använts för att förstöra musiken. Autentisk musik är i linje med musikalisk teori och ordning. De tonarter och modus som skapas av hur musikinstrument stäms kommer från harmoniska naturliga mönster. Universum skapades av det gudomliga, och är harmoniskt. Människan kan uppskatta och delta i universums harmoni och på så vis skapa skönhet, eftersom människan också är skapad av det gudomliga.
Modern, atonal musik förkastar tonalitet, ackord och melodier, och dess struktur saknar ordning. Sådan musik är en revolt mot den gudomligt förmedlade klassiska musiken. Atonal musik strider mot universums harmoni, och det är därför så många tycker att den låter obehaglig. Modernistiska musiker hävdar, baserat på sina egna förvridna estetiska teorier, att publiken måste träna sina öron för att vänja sig vid sådan musik. Då kommer de också att kunna uppskatta dem.
Arnold Schönberg, en av den moderna musikens förgrundsgestalter, introducerade det så kallade tolvtonssystemet. Det var en atonal struktur som innebar skapandet av en anti-klassisk musikalisk teknik. Schönbergs musik sågs på sin tid som själva negationen av all tysk musikalisk kultur fram till den punkten, och anklagades för att förråda smak, känsla, tradition och alla estetiska principer. Någon liknade den vid kokain: ”Att framföra Schönberg är detsamma som att öppna en kokainbar för allmänheten. Kokain är gift. Schönbergs musik är kokain.” [23] En musikkritiker från en senare generation beskrev honom så här: ”Det är ett mått på storheten i vad den mannen åstadkommit att han fortfarande, femtio år efter sin död, kan tömma vilken konserthall som helst i världen.” [24]
Det som ledde till att Schönberg kom att accepteras brett var Theodor W. Adornos musikaliska teorier. Adorno var en viktig teoretiker inom Frankfurtskolan, som i sitt verk ”Philosophy of Modern Music” 1949 försökte att teoretiskt demonstrera att Schönbergs tolvtonsmetod var den musikaliska kompositionens höjdpunkt. Det här öppnade fältet för att stora delar av senare generationer av kompositörer och musikkritiker accepterade Schönbergs system. [21] Sedan dess har många musiker härmat Schönberg, och hans avantgardistiska stil har haft en stor påverkan på efterkrigstidens musik.
Efter att ha förstört traditionen med modern musik ersatte sedan avantgardet den klassiska musikens roll i människors liv med rockmusiken. Sidney Finkelstein, den ledande musikteoretikern i det amerikanska kommunistpartiet, CPUSA, deklarerade öppet att gränsen mellan klassisk och populär musik borde försvinna. [21] Vid samma tid höll starkt rytmisk rockmusik på att få fotfäste i USA, samtidigt som klassisk och traditionell musik trängdes ut och marginaliserades.
Rockmusik präglas ofta av disharmoniska ljud, ostrukturerade melodier, kraftfulla rytmer och känslomässiga konflikter, vilket för tankarna till den kommunistiska tanken på kamp. Enligt ”Historikerns nedteckningar” av Kinas främste historiker från antiken, Sima Qian, så kan ljud bara kallas för musik när de följer moralen. Rockmusikers liv är ofta fulla av sex, våld och droger.
Efter rockmusiken har andra former av musik, som hiphop, blivit populär. Hiphopens texter är fulla av svordomar och obsceniteter, och hiphop-kulturen visar tydligt att den gör uppror mot traditionen genom sina referenser till våld, droger och promiskuitet. [28] När moralen i ett samhälle är på nedgång tar sig den här sortens konstformer, som tidigare setts som subkulturer, in i samhällets huvudfåra, och artisterna uppträder på de största scenerna.
Hittills har vi fokuserat på de nuvarande omständigheterna i konst- och musikvärlden. Men faktiskt har hela den konstnärliga världen påverkats allvarligt, och den moderna konsten kan ses i avvikelserna från traditionella idéer, metoder och kunskaper inom områden som skulptur, arkitektur, dans, dekoration, formgivning, foto, film, och mycket mer. Många människor som ägnar sig åt den moderna konsten är kraftigt influerade av kommunistisk ideologi. Grundaren av modern dans, Isadora Duncan, var en bisexuell ateist, som kallade klassisk balett för ful och onaturlig. Hon uppträdde tillsammans med hundra elever i Moskva för Lenin, och använde ”Internationalen” som huvudtema för dansen. [29]
Att dessa avvikelser existerar, blir till trender, eller till och med blir allmänt accepterade, är nära förbundet med kommunismens korruption av traditionell konst. Det här är så klart inte uppenbart på ytan, och det ser snarare ut som ett slags självbedrägeri som blivit allmänt accepterat – tanken att om det finns en teori bakom det så är det konst.
Men om man ser närmre på skillnaderna mellan avantgardistisk konst och traditionell konst kommer man att finna att renässansens konstnärer inte bara använde konsten för att prisa Gud, utan i ännu högre grad för att visa skönhet på ett sätt som väcker sanning och godhet i det mänskliga hjärtat, och på så vis upprätthålla samhällsmoralen.
Men de muterade formerna av avantgardistisk konst försöker i stället vända upp och ner på renässansens alla landvinningar. De leder människorna till att dras till det fula, vilket tar fram det demoniska i människan. Mörka, depraverade, dekadenta, våldsamma, onda och negativa tankar tar över. Det moderna förtalet av det gudomliga har lett dagens människor till att inte bara bli alienerade från Gud, utan också från sin inre gudomlighet, samhörighet, traditionella värderingar och moral. [30]
IV. Förstörelsen av litteraturen
Litteratur är en speciell konstform som använder språket för att vidarebefordra den gudomliga visdom mänskligheten har skänkts, och även för att berätta om människans viktigaste livserfarenheter. ”Iliaden” och ”Odysséen” beskriver den komplexa historien kring det trojanska kriget, och målar levande porträtt av gudar och människor. Dygder som mod, generositet, visdom, rättvisa och måttfullhet, som hyllas i de episka verken blev en viktig källa till värderingssystemet hos grekerna, och i förlängningen hela den västerländska civilisationen.
Eftersom litteratur har en sådan stor påverkan på människan har onda krafter kontrollerat personer, särskilt vilsna människor som söker berömmelse och rikedom, till att skapa och sprida litterära verk som sprider kommunismens ideologi, förtalar traditionell kultur, förstör moralen och sprider pessimism, passivitet och en känsla av meningslöshet. Litteraturen har blivit en av de kommunistiska elementens huvudverktyg för att kontrollera världen.
Somliga inflytelserika verk marknadsför direkt den kommunistiska ideologin. Efter att Pariskommunen störtades skrev en av dess medlemmar, Eugene Pottier, ”Internationalen”. Dess text deklarerar att ”i höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi” och hotar: ”störtas skall det gamla snart i gruset”. ”Internationalen” blev den första och andra internationalens officiella sång, och även Kinesiska kommunistpartiets officiella sång. Den används ofta när folk samlas, och även i olika litterära verk i kommunistländer.
Under Sovjetunionen och Kinesiska kommunistpartiets historia instruerades de intellektuella att med hjälp av traditionella tekniker beskriva proletariatets liv, och koncept som klassmedvetande, för att förklara partiets ideologi och politik. Avsikten var att hjärntvätta allmänheten. Det här ledde till massor av litterära verk, som de sovjetiska romanerna ”Järnströmmen” och ”Hur stålet härdades”, liksom de kinesiska kommunistiska verken ”Ungdomens sång” och ”Solen skiner på Sanggan-floden”, som allesammans hade en enorm genomslagskraft. Kommunistpartierna kallar den här sortens litteratur för ”socialistisk realism”. Mao Zedong beskrev den här sortens litteraturs funktion som att den ”tjänade arbetarna, bönderna och soldaterna” och ”tjänade proletariatet”. [31] Den här sortens litteraturs förmåga att ingjuta människor med ideologi är väl utforskad. Men de metoder som kommunismen använder för att med litteraturens hjälp förstöra mänskligheten är inte begränsade till bara det här.
Här följer några av de större effekterna som kommunistiskt influerad litteratur har haft.
i. Användning av litteraturen för att förstöra traditionen
Ett viktigt steg i förstörelsen av mänskligheten har varit att smutskasta den traditionella civilisation som det gudomliga har gett mänskligheten. Vare sig det är i Kina eller i väst, så har kommunistiska element använt de intellektuella med modernt tänkande för att främja verk som förvrider eller smutskastar traditionell kultur.
Under ”Ny kultur”-rörelsen i Kina på 10- och 20-talet, blev författaren Lu Xun känd för sina rasande attacker på traditionen och förkastandet av Kinas tidiga historia. I sin första roman, ”En dåres dagbok” förklarade huvudpersonen att Kinas hela historia kunde sammanfattas med två tecken: ”Man som äter”. Lu Xun hyllades av Mao Zedong som ”den störste och modigaste fänriken i den nya kulturarmén” och ”kommendant i Kinas kulturella revolution”. Mao sade också: ”Den väg han valde var precis den väg som är Kinas nya nationella kultur.” [32]
I Italien publicerade poeten Marinetti 1909 ”Det futuristiska manifestet” där han krävde ett totalt förkastande av traditionen, och hyllade maskineri, teknologi, hastighet, våld och tävling. Den ryske poeten och kommunisten Vladimir Majakovskij publicerade ”En örfil åt den offentliga smaken” 1913, där han också uttryckte sin beslutsamhet att avlägsna sig från den traditionella ryska litteraturen.
ii. Försvar av hemska beskrivningar som ”verklighet”
I dag använder intellektuella och konstnärer litteratur och konst för att beskriva saker eller händelser som är fula, underliga och skrämmande, eftersom de påstår att de bara visar saker såsom de är.
Traditionell konst förmedlar harmoni, grace, klarhet, återhållsamhet, anständighet, balans, allmängiltighet och ideal, vilket kräver val och urval. Enligt moderna konstnärer är dessa konstverk inte ”verkliga”. Det här synsättet kommer från en felaktig förståelse av konstens ursprung och funktion. Konsten har sitt ursprung i vardagslivet, men den ska stiga ovanför vardagslivet för att både skänka njutning och utbildning. Så konstnärer måste under den kreativa processen välja, förfina och bearbeta det som de vill avbilda. Att blint fokusera på ”realism” begränsar artificiellt livets och konstens gränser. Om den här typen av absolut realism är konst så är allt som alla ser och hör konst. Varför ska man i så fall anstränga sig för att utbilda konstnärer?
iii. Användning av litteratur för att förstöra moralen
Begrepp som att ”uttrycka sitt sanna jag”, eller ”medvetandeström” har använts för att överge den traditionella moralstandarden och hänge sig åt mänsklighetens demoniska sida. Ett exempel är den franske poeten och kommunisten André Breton, som i ”Det surrealistiska manifestet” definierade sin nya litteratur: ”Psykisk automatism i sin renaste form, där man försöker uttrycka – verbalt, genom det skrivna ordet, eller på annat vis – tankens själva funktion. Dikterat av tanken, i frånvaron av någon kontroll av förnuftet, befriat från alla estetiska och moraliska hänsyn.” [33]
”Medvetandeström” och surrealismens ”automatisk skrift” är nära besläktade koncept. Under påverkan av Sigmund Freuds psykopatologi började vissa författare i väst att experimentera med medvetandeströmmar i sitt skrivande från 1900-talets början. Den här sortens skrivande har ofta enkla historier, och fokuserar i stället på de inre och privata tankeprocesserna hos obetydliga karaktärer (antihjältar) genom narrativ komponerade av fritt spelande tankar.
Människan bär på potential för både godhet och ondska. Man bör ägna sitt liv åt att hela tiden höja sin moraliska standard och kultivera dygd, genom självkontroll. I dagens samhälle visar många människor upp sina osunda tankar och begär för allmänheten, vilket i praktiken är att förgifta samhället.
iv. Frisläppandet av människans mörka sida som ”kritik” eller ”protest”
Författare och konstnärer i väst har under påverkan av antitraditionella stämningar kommit att se alla lagar, regler och moralkoder som begränsningar och förtryck. De ser problemen i vårt moderna samhälle och svagheterna i den mänskliga naturen, men i stället för att hantera dem rationellt förespråkar de extrem individualism, genom kritik och protest, där de hänger sig åt sina personliga begär. De uttrycker sitt så kallade motstånd på ett urspårat sätt och stärker i själva verket sin mörka sida genom att hänge sig åt hat, lathet, begär, lusta, aggression och sökandet efter berömmelse. Att släppa på de moraliska begränsningarna kommer inte att lösa några sociala problem. Tvärtom kommer de att göra dem värre.
Under den så kallade motkulturen på 60-talet blev den amerikanske poeten Allen Ginsberg en representant för beat-generationen, och han hyllas än i dag av dem som vill göra uppror mot samhället. Hans dikt ”Howl” beskriver extrema livsstilar och mentala tillstånd, som alkoholism, promiskuitet, droger, homosexualitet, självskadebeteende, prostitution, exhibitionism, misshandel, stöld, kringflackande och galenskap. ”Howl” har blivit en litterär klassiker, och ingår i otaliga samlingsverk. Ginsberg var öppen kommunist när han var ung, och sade sig inte ångra det. [34] Fidel Castro och andra kommunistdiktatorer var hans idoler, och han förespråkade både homosexualitet och pedofili. Ginsberg är en tydlig manifestation av den koppling som finns mellan kommunism och extrem individualism.
v. Spridningen av pornografi genom litteratur
Sedan början av 1900-talet har sexuellt frispråkigt material börjat komma in i litterära verk. Vissa verk som anses som klassiker är fulla med detta. Många kommentatorer och litteraturvetare har genom att hylla sådana pornografiska verk som konstnärliga mästerverk faktiskt övergett sitt samhällsansvar. Vi vet att många traditionella moralvärderingar fungerar genom avhållsamhet. Om man bryter dessa begränsningar, oavsett vad man har för förment ädla motiv för det, så underminerar man och förstör moralen.
vi. Avhumanisering genom litteratur
Under de senaste årtiondena har kulturen blivit allt mer förvirrad, och olika sorters genrefiktion har spridits allt mer, som fokuserar på spänning, skräck, det övernaturliga och fantasivärldar. Det här kan leda till att dåliga krafter tar kontrollen över människors sinnen och kroppar, och gör dem mindre mänskliga.
Det finns ett uttryck som lyder: ”Ett metertjockt istäcke skapades inte av en enda kall dag.” Det har tagit lång tid, med påverkan från många olika litterära fält, för litteraturen att sjunka så lågt att den kan användas som ett redskap för ondska. Redan under romantiken började litteraturen ta in allt mer av människolivet, och man började med detta även intressera sig för hemska och bisarra fenomen, som galenskap och extrema sinnestillstånd, och presentera detta för allmänheten. Några brittiska romantiska poeter kallades för ”Den sataniska skolan” eftersom deras dikter innehåll omoraliska saker.
Realismen hävdar att man visar verkligheten när man uttrycker den mänskliga naturens dåliga sidor. Vissa verk betonade urspårade tankar och beteenden. En kritiker kallade realismen för ”romantiken som kryper på alla fyra”. [35] Naturalismen skyllde den mänskliga moralens nedgång på den sociala miljön och genetiken, och tog därmed bort individens ansvar. Esteticismen vill se ”konst för konstens egen skull” och hävdar att konsten bara ska ge stimulans, och att den inte har något moraliskt ärende.
Men all konst har subtila, djupa och långvariga effekter på ens moraluppfattningar. Om man förnekar konstens moraliska ansvar öppnar man dörren för omoralen att komma in. Vi kan inte förneka att olika litterära skolor har frambringat verk av hög kvalitet, men de blandas med hemska verk. Det går inte att säga att kommunistiska element direkt manipulerat dessa litterära trender, men de negativa elementen är helt klart resultatet av en sjunkande moralstandard. De har på så vis banat väg för kommunismens ideologi – att förstöra mänskligheten med hjälp av litteratur.
När man skriver reflekteras ens moral och sinnestillstånd i verket. När mänsklighetens moral är på nedgång dominerar författarnas negativa sinnestillstånd. Det här har skapat otaliga verk som i stället för att försöka ta fram människors godhet drar ner dem mot helvetet.
Slutsats
Konstens kraft är enorm. God konst kan räta upp det mänskliga hjärtat, höja moralen, harmonisera yin och yang, till och med låta människor uppleva en koppling till himlen, jorden och gudomliga varelser.
Under det förra århundradet drog kommunismens spöke fördel av det demoniska och onda i människans natur och skapade en enorm variation inom ”konsten”. Folket leddes till att göra uppror mot Gud och att häda, förkasta traditionen och kullkasta moralen. I slutänden ledde detta till att stora delar av samhället blev demoniskt på ett sätt som skulle ha varit djupt chockerande för vem som helst som levde under en tidigare period.
Ställd bredvid den traditionella konstens skönhet är modern konst extremt ful. Mänskliga estetiska normer har förstörts. Den avantgardistiska konsten har blivit den breda konsten, och är den som säljs för enorma summor. Traditionell, ädel konst görs till åtlöje. Konsten har manipulerats till ett verktyg för människor att hänge sig åt sina begär och lufta det demoniska i sin natur. Gränsen mellan skönhet och fulhet, elegans och vulgaritet, godhet och ondska, har suddats ut till den grad att den bitvis helt försvunnit. De universella värdena har ersatts med det groteska, mörka och kaotiska. Det mänskliga samhället är fullt av demoniska budskap, och människorna leds mot dekadens och undergång.
Bara genom att höja moralen och återvända till tro och tradition kan mänskligheten få uppleva en ny renässans inom konsten. Bara då kommer vi att få se den skönhet, storhet och glans som konsten kan ge oss – och som den var menad att vara.
Nästa kapitel i serien finns här.
Referenser
[1] “Record of Music,” Classic of Rites, Chinese Text Project, https://ctext.org/liji/yue-ji?filter=435370&searchmode=showall#result
[2] Confucius, Lunyu, 3.14
[3] Sima Qian, “A Treatise on Music,” Records of the Grand Historian, Vol. 24.
[4] Ouyang Xiu and Song Qi, New Book of Tang, Vol. 237.
[5] Robert McKee, Story: Style, Structure, Substance, and the Principles of Screenwriting (New York: Harper-Collins Publishers, 1997), s. 129–130.
[6] Yingshou Xing, et al., “Mozart, Mozart Rhythm and Retrograde Mozart Effects: Evidences from Behaviours and Neurobiology Bases,” Scientific Reports Vol. 6, Article #: 18744 (2016), https://www.nature.com/articles/srep18744.
[7] David A. Noebel, The Marxist Minstrels: A Handbook on Communist Subversion of Music, (Tulsa, Okla.: American Christian College Press, 1974), s. 58–59.
[8] David Cloud, “Rock Music and Suicide,” Way of Life Literature, 20 December 2000, https://www.wayoflife.org/reports/rock_music_and_suicide.html.
[9] Val Williams, “Leni Riefenstahl: Film-maker Who Became Notorious as Hitler’s Propagandist,” The Independent, 10 september 2003, https://web.archive.org/web/20090830045819/http://www.independent.co.uk/news/obituaries/leni-riefenstahl-548728.html.
[10] Mao Tse-tung, n.d., “Talks at the Yenan Forum on Literature and Art,” accessed July 10, 2018, https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-3/mswv3_08.htm.
[11] Robert Florczak, Why Is Modern Art So Bad? PragerU, https://www.youtube.com/watch?v=lNI07egoefc
[12] Herbert Marcuse, The Aesthetic Dimension: Toward a Critique of Marxist Aesthetics(Boston: Beacon Press, 1978), ix.
[13] “Gustave Courbet Quotes,” http://www.azquotes.com/author/3333-Gustave_Courbet.
[14] Tony McKenna, “Vincent van Gogh,” Taylor & Francis Online, Critique: Journal of Socialist Theory, 2011, “Vincent van Gogh,” Critique Vol. 39 (2), 2011: 295–303, https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/03017605.2011.561634.
[15] Pablo Picasso, “Why I Became a Communist,” https://blogs.cul.columbia.edu/schapiro/2010/02/24/picasso-and-communism/. See also “Picasso, the FBI, and Why He Became a Communist | On Archiving Schapiro,” accessed July 11, 2018, https://blogs.cul.columbia.edu/schapiro/2010/02/24/picasso-and-communism/
[16] Robert Hughes, The Shock of the New: The Hundred-Year History of Modern Art—Its Rise, Its Dazzling Achievement, Its Fall (London: Knopf, 1991), 24. See also https://www.moma.org/learn/moma_learning/pablo-picasso-les-demoiselles-davignon-paris-june-july-1907
[17] Richard Huelsenbeck and Raoul Hausmann, “What Is Dadaism and What Does It Want in Germany?” in Robert Motherwell, ed., The Dada Painters and Poets: An Anthology, 2nd ed., (Cambridge, Mass.: Belknap Press, 1989).
[18] Michael Wing, “Of ‘-isms,’ Institutions, and Radicals: A Commentary on the Origins of Modern Art and the Importance of Tradition,” The Epoch Times, 16 mars 2017, https://www.theepochtimes.com/of-isms-institutions-and-radicals_2231016.html.
[19] Katherine Brooks, “One of The World’s Most Controversial Artworks Is Making Catholics Angry Once Again,” Huffington Post, 13 maj 2014, https://www.huffingtonpost.com/2014/05/13/piss-christ-sale_n_5317545.html.
[20] “Joseph Beuys: The Revolution Is Us,” Tate, https://www.tate.org.uk/whats-on/tate-liverpool/exhibition/joseph-beuys-revolution-us.
[21] Ben Cade, n.d., “Zhu Yu: China’s Baby-Eating Shock Artist Goes Hyperreal,” Culture Trip, accessed July 26, 2018, https://theculturetrip.com/asia/china/articles/zhu-yu-china-s-baby-eating-shock-artist-goes-hyperreal/.
[22] Brad Smithfield, “‘The World Is Not Big Enough for Me and a Picasso’: The life and Artwork of John William Godward,” The Vintage News, January 10, 2017, https://www.thevintagenews.com/2017/01/10/world-not-big-enough-picasso-life-artwork-john-william-godward/.
[23] Walter Frisch, ed., Schoenberg and His World (Princeton, N.J.: Princeton University Press, 1999), s. 94.
[24] Norman Lebrecht, “Why We Are Still Afraid of Schoenberg,” The Lebrecht Weekly, 8 juli 2001, http://www.scena.org/columns/lebrecht/010708-NL-Schoenberg.html.
[25] Golan Gur, “Arnold Schoenberg and the Ideology of Progress in Twentieth-Century Musical Thinking,” Search: Journal for New Music and Culture 5 (Summer 2009), http://www.searchnewmusic.org/gur.pdf.
[26] Ibid.
[27] David A. Noebel, The Marxist Minstrels: A Handbook on Communist Subversion of Music, s. 44–47.
[28] Jon Caramanica, “The Rowdy World of Rap’s New Underground,” New York Times, 22 juni 2017, https://www.nytimes.com/2017/06/22/arts/music/soundcloud-rap-lil-pump-smokepurrp-xxxtentacion.html.
[29] “Politics and the Dancing Body,” Library of Congress, https://www.loc.gov/exhibits/politics-and-dance/finding-a-political-voice.html.
[30] Michael Minnicino, “The New Dark Age: The Frankfurt School and ‘Political Correctness,’” reprinted from Fidelio Magazine (Winter 1992), accessed Aug. 13, 2018, http://archive.schillerinstitute.org/fid_91-96/921_frankfurt.html.
[31] Mao Zedong, “Talks at the Yenan Forum on Literature and Art,” 1942, Selected Works of Mao Tse-Tung, (Marxists.org), https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-3/mswv3_08.htm.
[32] Mao Zedong, “On New Democracy,” 1940, Selected Works of Mao Tse-Tung (Marxists.org), accessed August 13, 2018, https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-2/mswv2_26.htm.
[33] André Breton, “Manifesto of Surrealism,” https://www.tcf.ua.edu/Classes/Jbutler/T340/SurManifesto/ManifestoOfSurrealism.htm.
[34] Allen Ginsberg, “America,” https://www.poetryfoundation.org/poems/49305/america-56d22b41f119f.
[35] Irving Babbitt, Rousseau and Romanticism (Boston: Houghton Mifflin,1919), s. 104.
