Om den lilla renässansskulpturen "Venus i badet" av Antonio Susini
Brittiska konstcuratorn Catrin Jones berättar
"Venus i badet" var ämnad för begrundan, diskussion, historieberättande och representation av skönhet på olika sätt. Foto: Holburne Museum


Catrin Jones, curator för dekorativ konst på Holburne Museum i Bath, England, berättar om Susinis “Venus i badet”, en renässansskulptur.

Jag insåg hur mycket jag gillar det här föremålet när jag tog med det på en resa till Venedig. Det var del i en utställning kallad ”Portable Classics: Ancient Greece to Modern Europe” på Prada Foundation 2015, och visades bredvid en annan version av samma modell, skapad av inte mindre än den flamländska Florens-skulptören Giambologna. Den andra finns i Museo del Bargellos samling i Florens.

Catrin Jones, curator för dekorativ konst på Holburne Museum i Bath, England. Foto: Holburne Museum/Evoke Pictures

Det var fantastiskt se de två bronsfigurerna tillsammans, den ena gjuten av mästaren Giambologna och den andra av Antonio Susini 15 år senare. Susini, en mästare i sin egen rätt, utförde gjuteriarbeten i Giambolognas ateljé i Florens efter att hans mästare hade slutat tillverka bronsföremål. Det är därför Susinis verk tillkom senare. Jag har läst att Susini var en utomordentlig gjutare, men att se de två venusarna tillsammans klargjorde en sak för mig; man kunde se hur sofistikerad vår ”Venus i badet” faktiskt är.

“No. 35,” signaturen som betyder att Holburnes “Venus i badet” en gång hörde till Ludvig XIV:s samling i Versailles. Foto: Holburne Museum

Det är inte troligt att Sir William Holbourne under sin livstid kände till hela historien kring verket, eftersom det beskrivs som en florentisk brons av god kvalitét i dokumenten. Men enligt forskning från 1970-talet är den tydliga signaturen på Venus axel, ett inventeringsnummer som faktiskt motsvarar Versailles uppgifter, ett bevis för att den fanns i den franska kungliga samlingen och hade visats i Versailles, från Ludvig XIV:s regim fram till franska revolutionen 1789.

Det finns olika teorier kring hur den hamnade i den franska kungliga samlingen: troligen var den en diplomatisk gåva. Så det är fråga om ett sammanhang utöver det vanliga, som vi inte kände till tidigare.

Närbild på Susinis fint gjutna bronsstaty. Foto: Holburne Museum

Skulpturen tillskrevs Antonio Susini, Giambolognas elev. Susini var särskilt känd för sin förmåga att gjuta i brons. Så den mycket fina avgjutningen vi har kopplad till Susini, och skapades några år efter Giambolognas glansdagar när Susini hade många av hans gjutformar. Modellen till ”Venus i badet” designades faktiskt av Giambologna, och därför är bronsskulpturen daterad till runt 1600.

"Venus i badet" var ämnad för begrundan, diskussion, historieberättande och representation av skönhet på olika sätt. Foto: Holburne Museum

Den ska ha gjorts med en komplicerad gjutteknik som kallas cire perdue (franska för ”förlorat vax”).

Det ihåliga bronsverket är föremål för begrundan, diskussion, historieberättande och representerar skönhet på olika sätt. En sådan liten skultur, bara 25 cm, passar i en studiolo (italienska för ”liten studio”). Studiolon var en liten enrumslägenhet i renässanshuset, där gentlemän kunde läsa, utforska och diskutera naturhistoria och konstföremål, och där det kanske stod kuriosakabinett och liknande.

"När man håller i ”Venus” förstår man vad stort det är; när man vänder och vrider på figuren liksom flödar den." Foto: Holburne Museum

Ett av curatorns privileger är att faktiskt hantera saker såsom dessa män skulle ha gjort. När man håller i ”Venus” förstår man vad stort det är; när man vänder och vrider på figuren liksom flödar den. När man faktiskt kan hålla i den har den mer dynamik än vad man kan föreställa sig.

Se ”Crouching Venus” på Holbourne Museum i Bath, England, eller online på webbsidan för Holbourne-samlingarna.

Texten har redigerats för tydlighetens skull och är översatt från engelska