Det första som möter en på utställningen ”Visitors to Versailles (1682-1789)” på Metropolitan Museum of Art (Met) i New York är en enorm gobeläng, med slottet som Ludvig XIV byggde i samband med renoveringen av faderns jaktstuga avbildat. Girlanger upphängda i joniska kolonner ramar in det franska hovets egendom, som skulle förvandlas till det magnifika Versailles som vi känner det idag. I förgrunden, på en balustrad, drar ett tungt tyg, en pojke med en hund, en påfågel i profil och två vaser som svämmar över av blommor vår uppmärksamhet till scenen.

– De skapade den här sortens teatralisk inredning för att fokusera på slottet – verkligen underbart! säger prins Dimitri av Jugoslavien, som växte upp i Versailles, vid en förhandsvisning av utställningen den 9 april.

Globelängens ramkonstruktion visar på hur ”Solkungen”, som Ludvig XIV kallades, stärkte sin makt – i huvudsak genom att göra saker så storslagna som möjligt. Ludvig XIV upprättade nya hovprotokoll och ritualer. Dessa var öppna för alla att bevittna, såväl kungens undersåtar som besökare utifrån. Allmänheten och utländska besökare blev sedan en del av ett monumentalt skådespel, vilket bidrog till den franska kulturens uppbyggnad.

– Han tog de viktigaste kulturmänniskorna till Frankrike. Han var verkligen ett geni på marknadsföring (om man kan säga så, eftersom ”marknadsföring” inte existerade på den tiden). Diplomatin nådde nya höjder under hans styre, och franska blev det internationella diplomatiska språket. Ludvig XIV planterade alla frön, säger prins Dimitri.

I utställningen om 1600- och 1700-talet ser vi några av de mest raffinerade saker som mänskligheten har skapat: målningar, skulpturer, mattor, dräkter, porslin, metaller, vapen och guideböcker. De nära 190 föremålen som Met ställer ut överlevde franska revolutionen och ger fortfarande en insikt i Frankrikes storslagna förflutna. En del av artefakterna ingår i museets egen samling, andra har lånats in från Versailles slott och från fler än 50 nationella och internationella institutioner. 

Mycket har skrivits om det franska hovet och dess skatter, och mycket har visats, men det här är första utställningen som fokuserar på Versailles besökare, säger Daniëlle Kisluk-Grosheide, curator på Met. Tillsammans med Bertrand Rondot, curator på Versailles slott, har hon under fem års tid organiserat ”Visitors to Versailles (1682-1789)", som är det första stora samarbetet mellan de två institutionerna.

Precis som idag var Versailles på Ludvig XIV:s tid en av världens mest välbesökta platser. Franska och utländska resenärer, kungligheter, ämbetsmän och ambassadörer, konstnärer, musiker, författare och filosofer, vetenskapsmän, Grand Tour-resenärer och dagsresenärer flockades i det majestätiska kungliga slottet och dess vidsträckta trädgårdar. Vem som helst kunde komma dit, så länge man var lämpligt klädd. Man kunde till och med få en glimt av kungen, exempelvis när han gick genom spegelsalen.

En tidsresa

Att utforska ett mikrokosmos av världens största kungliga egendom, med en prins som växte upp i närheten av Versailles slott, väckte upp lager av minnen, ljuva upptäckter och historiska funderingar.

Prins Dimitri, grundare, ordförande och kreativ ledare för smyckesföretaget som bär hans namn, härstammar från en lång rad med kungligheter. Han har kusiner i 11 av Europas kungliga familjer och är, inte minst, ättling till Solkungen. Hans förståelse av världen, konsten och artefakterna är genomsyrad av en personlig historia som kan spåras tillbaka mer än tusen år.

Medan vi betraktar en målning av Pierre Patel (”View of the Château and Gardens of Versailles, From the Avenue de Paris in 1668”) minns prins Dimitri sitt barndomshem, där han bodde fram till han flyttade till New York vid 26 års ålder. Vi lägger märke till att den stora kanalen, Gran Canal de Versailles, har formen av ett kors. Tittar man norrut i korsets riktning, ”om man går hela vägen till slutet av det och passerar Trianon-palatsen, och fortsätter åt höger, är vi framme. Vi kunde se Marie Antoinettes Temple de l’Amoure (kärleksmonumentet) och slottet från vårt fönster. Det var fantastiskt att gå dit och promenera och leka,” berättar prins Dimitri.

Utställningen är tematiskt organiserade i 12 gallerier, sammanbundna med dörrar, och uppbyggd i Versailles barockstil. 

Varje tema baseras på olika besökares redogörelser från hovdagböcker, gasetter och litterära tidskrifter med detaljerade rapporter från specifika händelser och underhållning, och diplomatiska mottagningar som dokumenterades i målningar och gravyrer. Man kan lyssna på dramatiseringar av dessa vittnesmål med den fördjupande ljudguiden, som lyfts av atmosfäriska ljudbilder i 3D.

När vi går in i det andra galleriet, som fokuserar på trädgårdarna, gick prins Dimitri fram till Etienne Allegrains målning av slottet och orangeriet:

– Åh, den här är fantastisk! Det är här de har orangeriet! säger han.

Orangeriet inspirerade prins Dimitri att skapa broschen ”The Emarald Tree”, som är en imaginär topiary inuti en exakt reproduktion av en av orangeriets gröna cachekrukor i trä. Broschens framsida har en överraskande inskription: ”För dem som lyssnar talar till och med stenar”.

Även skrivbordet (bonheur-du-jour) som tillhört kungens älskarinna Madame Du Barry var en glad överraskning. Den visas under temat ”Off Limits”, tillsammans med andra möbler från Versailles privata rum. 

– Det där är underbart! Det är från Ludvig XV:s tid, ett skrivbord att skriva snabba brev vid, men den veks ihop och öppnades; den var full av hemligheter, säger prins Dimitri.

Det största galleriet visar gåvor från utomeuropeiska ambassader. Prins Dimitri nåt syn på en bronsrelief:

– Titta på den här – fantastisk! Jag har aldrig sett den förut. Den är gjord av Coysevox, säger han medan han tittar närmare på en bronsrelief av skulptören Antoine Coysevox, som även skulpterade bysten av Ludvig XIV som ställs ut. 

– Den är fantastisk! Helt häpnadsväckande! Se på skulpteringen… den är full av symbolism. Det står där att Bretagne erbjuder en representation av ryttarstatyn Ludvig XIV, och vad de har där [en bild representerad i bakgrunden] är giftermålet mellan Ludvig XII och Anne av Bretagne, som förseglade vänskapen mellan Frankrike och Bretagne på medeltiden.

Under antaget namn

En av utställningens mest fascinerande gallerier visar föremål relaterade till ”incognito-cermonin”, som har sitt ursprung på högmedeltiden. Det handlade om att de styrande monarkerna tillfälligt bytte identitet under resor och besök. Detta hovprotokoll var en öppen hemlighet, och alla inblandade måste vara på det klara med vem besökaren faktiskt var, samtidigt som de accepterade den antagna identiteten och påhittade titeln.

– Ja, det var på grund av besöket av tsar Paul I av Ryssland, Katarina den storas son. Han var ännu inte kejsare, och han gick under det antagna namnet ”Comte du Nord”, säger prins Dimitri medan han tittar på Gavril Ivanovich Skorodumovs porträtt av Paul I.

Prins Dimitri förklarar vilka fördelar monarkerna hade av att tillfälligt avsäga sig sin maktposition, samtidigt som de vidhöll den sociala ordningen. Ibland hade det politiska orsaker, ibland inte:

– De ville vara i fred när de reste. De hade det som standard. Mina morföräldrar gjorde alltid det, kungen och drottningen av Italien, när de reste. De använde [de antagna namnen] greven och grevinnan av Sarre, som var ett av slotten vi hade på berget [i norra Italien].

På vissa sätt måste även de kungligheter som nu lever i USA, såsom prins Dimitri, gå igenom ”incognito-cermonin” mer permanent. Även om de har sina rättigheter, trots att de lever utanför kungadömet som inte längre existerar, eller ett land utan monarki, blir deras titel faktiskt incognito. De åtnjuter samma friheter som andra medborgare, jämte de skyldigheter som följer, utan att nödvändigtvis tvingas vara en förebild 24 timmar om dygnet.

Längre in i utställningen lyfter avdelningen ”Tourists and Souvenirs” fram unga nobla gentlemän som besökte Versailles på det som kallades Grand Tour, som gick ut på att bilda dem och förfina deras sociala beteende.

När vi går förbi etsningen efter akvarellen ”Wolfgang Amadeus Mozart med sin far, Leopold, och hans syster Marie Anna” känner prins Dimitri genast igen konstnären. 

– Det ser ut som efter en Carmontelle [även känd som Louis Carrogis] säger han glatt.

– Carmontelle var den största akvarellmålaren på sin tid. Han var mycket bra. Allt detta gjordes i akvarell. Camontelle gjorde tonvis med såna saker. Det är så lustigt, så overkligt, så eteriskt eftersom det är som om den tillkännager en värld som är på väg att försvinna. Det är nästan som att han hade föreskrivit det, hade en föraning av något som han inte visste, men det framträder i målningen.

Nästa galleri har titeln ”American Visitors, Growing Decline”. Där ser vi två kända målningar: Hubert Roberts ”The Entrance of the Lawn” och ”The Grove of the Baths of Apollo”. Det var faktiskt Hubert Robert som designade trädgårdarna Hameau och Petit Trianon, berättar prins Dimitri. Målningarna föreställer Maria Antoinette som böjer sig över sitt barn och Ludvig den XVI i trädgårdarna där träden huggs ned. 

– Det är som ett foto [i bemärkelsen att det] dokumenterar vad som verkligen hände; fantastiskt!

I utställningens sista galleri tittar prins Dimitri på etsningen ”The King and Royal Family Arriving in Paris Escorted by Thirty Thousand Souls (6 oktober 1789)”.

– Det var en av de sorgligaste episoderna i hela situationen. Det var när de [Ludvig XVI och Maria Antoinette] praktiskt taget fördes från Versailles till Tuillerierna, på sätt och vis som revolutionens gisslan. Det var början på slutet, säger prins Dimitri.

När vi lämnar Met känns det som ett ödets tvist: att prins Dimitri av Jugoslaviens föräldrar bosatte sig alldeles bredvid Versailles; att prins Dimitri själv sedan beslutade sig för att lämna Frankrike 1984 på grund av det politiska klimatet, och att Met ger ett utmärkt tillfälle att minnas och reflektera kring den franska kulturen under dess mest livfulla tid i pompa och ståt.

Utställningen "Visitors to Versailles (1682-1789)" pågår på Met till 29 juni 2018.