Termen industripolitik låter ungefär lika festlig som gårdagens blodpudding, exklusive lingonsylt. Ändå är vi mitt uppe i de industripolitiska megaprojektens renässans. Politiker inviger statligt initierade satsningar och det forsar ut miljardbelopp ur de offentliga bidragskranarna till näringslivet. Hur hamnade vi här, och vad blir resultatet?

Eftersmaken från 1970-talets statliga involvering i näringslivet luktade betong och konstgjord andning. Döende varvsindustri fick subventioner, textilindustri lades ner och man hällde bra pengar på industrier utan någon framtid. I den mån det gjordes offensiva satsningar, som Stålverk 80 där produktionen vid Norrbottens järnverk i Luleå skulle tiodubblas, var det bara mer av samma sak. Då så stora delar av västvärlden ägnade sig åt precis samma stöd till precis samma industrier blev resultatet förstås ännu värre. Överetableringen permanentades i många industrier, med obefintlig lönsamhet som följd.

Under 80-talet övergavs de direkta stöden och de industripolitiska interventionerna. Nu använde politikerna i stället valutan för att dopa exportindustrin. Valutans värde urholkades, växelkursen försämrades vilket medförde att exportnäringen till en början tjänade mer pengar. I nästa skede ökade dock kostnaderna i den svenska ekonomin, inflationen kom i kapp och kvar stod Sverige med samma bristande konkurrenskraft, med enda skillnaden att den svenska kronan hade tappat i värde.